Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från värmlänningens sängplats steg upp en sömnig ton:
— Fy fan, Gullan lella, så du bär dej åt!
Det kom en fnysning från ett och annat håll ur mörkret
utmed väggarna, men det blev genast åter tyst.
Värmlänningen gick vidare:
— Tänk om disponenten visste hur du svinar ner i vårt
enkla men smakfulla hem, som bolage har låti oss bygga
för tretti kroner kontant, du bär dej ju åt som om du aldrig
hade bott ihop me folk förr.
Bernt dröjde allt länge borta, det var långt att gå ner till
Svartsele och hem igen, förstås, och svår väg genom skogen.
Endast för sin son drömmer Jon ännu om gård och
bondenamn. Själv är han snart sextio år och kan så gott dö, men
i Bernt går blodet från alla de gamla, levande och varmt
har det kommit i arv till honom. Ska Jon kunna dö med
lugn, måste han ge gården ifrån sig till rätter man, så som
han fick den själv en gång.
Värmlänningen är en kunnig karl, som farit långt i
världen, och under vintern har man hjälpt Jon att skriva till en
jurist om den svåra saken. Något svar har ännu inte hörts
av, men varje bud som går till handelsboden får fråga efter
post till gubben. Det kommer kanske ändå ett svar.
Och när så gården en gång är åter i bondens hand, när
Bernts rätt är tryggad, då ska kniven i kroppen på
bolags-karlarna.
Slät om käften var han som barnunge, han Persson, bara
smala springor till ögon och linhåret stod rätt i vädret på
kräket, kniven har han att vänta, Jon tänker slakta honom
en gång, blod ska fram ur den djävulen, om han annars
har något, grinet ska stanna kring gapet hans.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
