Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Bondefolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tyckte, att den tanken lyfte honom upp ur en djup
brunn, fylld med dimma. Den tanken han nu sett, den ställde
honom ner på en fast mark, där inga drömmar funnos.
Och ingen Hon fanns där heller.
Han blev liggande orörlig med gapande mun och
vidöppna ögon mot taket: det fanns ju ingen Hon! Det fanns
inte, det var ju bara sådant som han gick och tänkte ihop
för sig själv.
Till slut tog han fram kortet under huvudgärden så
försiktigt han kunde. Han såg bilden, men kände inte längre
någon värme, bara trötthet. Flickan på kortet grinade som
en markatta, tyckte han nu. Det som varit Hon, det var
kvar bland dimmorna i brunnen. Men själv hade han blivit
upplyftad på en ny och hårdare mark i verklighetens värld.
En ny gård måste skaffas åt far. Så såg det riktiga livet ut.
Han kröp ner från britsen och stack in kortet i elden,
under vedpinnarna, lågorna togo fart, det brann och vred
sig och krökte sig och blev bara svarta askan. Borta var
Hon för alltid.
Han i sticktröjan spelade kort med sin granne, ingen av
dem sade ett ljud. De kastade fram slantarna på granriset,
gåvo, spelade och togo hem, förklaringar behövdes inte.
Natten var kall. En smal rökpelare slingrade sig ut genom
spjällhålet i taket.
Bernt låg igen, när han hörde värmlänningen resa sig
upp.
— Här så! Kan inte fan sova, ge hit fem friska, hur
stor ä potten? lät det i en hes viskning.
Och medan Bernt sjönk allt längre bort i sömn, hörde
han alltmer avlägset samma hesa viskning från den tokrolige
värmlänningen:
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
