Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Proletärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giftermål, som kvinnan ville, eftersom hon skulle bli mor.
Nu hade han så orimligt mycket annat att göra, andarna
började vakna överallt i världen, han gav sig i väg från
verket och började predika den nya läran utefter
Svart-älven.
Det var inte socialism, det var en sorts föreningsreligion.
Starka bud om sådant kommo från hela landet. I
Stockholm fanns en ny tidning, som hette Tiden. Den skrevs av
några ungdomar, en hette K. P. Arnoldson, och en annan
var ett slags stjärnkikare och hette Hjalmar Branting, en fan
så schangtil herre skulle det vara att stå på arbetarnas sida.
Han hade nyligen givit tretusen kronor åt någon skola för
arbetarna i Stockholm, för att det var hans födelsedag och
han fyllde tjuguett år. Och just den tiden, när Carlsson gick
ut och förkunnade ordet, det var sommaren 1885, hade han
Branting förklarat, att hans tidning skulle vara liksom en
hjälp för alla fackföreningar, som bildades i landet.
Det slog in också. Några veckor senare fick man läsa i
Tiden mycket rättvisa saker om en strejk som gjordes igen
vid några verk strax utanför Helgestad.
Carlsson tyckte det började bli värre roligt att leva och
gav alldeles tusan i den där barnungen, som kommit till i
misshugg. Han fick i gång den ena föreningen efter den
andra, några rejäla karlar hjälpte honom, och året därpå
hade de fått ihop ett förbund, som ägde sexton avdelningar
vid olika verk.
Nästa år utvidgade sig förbundet ändå mer och kallade
sig Timmer dalens Arbetareförbund.
Rörelsen gick med starka vågor bland folket, mest nere
vid kusten kring Helgestad. Men även uppåt Svartälven spred
sig oron. Högre upp, åt skogslandet, var det mera lugnt,
och högst upp, åt fjällen till, rådde ännu ödemarkens stillhet.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
