Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kunde knappast tala ett rent svenskt ord. Om landets
folk och övriga förhållanden visste han knappast mer än
vad juristen hans i Stockholm meddelade. Och så vad han
kunde få veta genom Giesse av några frireligiösa gamla kräk
till arbetare, som sprungo med kärt skvaller, inte bara om
kamraterna utan även om befälet.
Folket var för honom i alla land en samling arbetsdjur,
som voro nödvändiga för att maskineriet skulle gå i
fabrikerna. Men de fingo inte tänka, inte begära något mer än
den lön och den bostad han gav dem i barackbyn. Ty han
ägde pengarna och var således herre över kropp och själ
och liv och död. Det var enligt rådande rätt. Ingen av
herrefolket kunde tänka på att betvivla eller bestrida hans stora
samhällsvärde. Endast arbetsfolket kunde aldrig lära sig
förstå det.
Kungen på Storfors annars, när direktören var borta, den
storsvenske, blodfulle kraftmänniskan Ek, den barske rytaren,
den godmodige härj aren, den hjärteglade, hederlige
kommendanten på industrifästningen, han gick omkring som ett
oroligt barn, så blek om nosen de dagar holländaren satt på sitt
privatrum i kontorsbyggnaden och sög musten ur böckernas
siffror, ur verkens skapade värden, ur skogslandets mognade
skördar av guld. Han var ändå glad var stund han slapp
sitta där inne hos spindeln med de döda ögonen, och när
han kallades dit, gick han lika klen i hasorna som yngste
bokhållarpojken. Nog visste han att allt som kunde göras
var gjort, men här fordrades mycket, mycket mera.
Där gick även överingenjören.
Herr Rergegren kom trippande, än mer putsad och fin
än vanligt, hans pincené blänkte i det bleka, nervösa ansiktet,
det ryckte i mustascherna, det lilla eleganta skägget darrade,
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
