Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett nytt slags herrefolk hade vuxit upp i Timmerdalen,
tjuvslöddrets och penninggrisarnas tid var förbi, den andra
generationen bestod av finare karlar. De gamla rödmosiga
och tjockmagade uppkomlingarna med bräkande dumhet i
fyllprat och penningskryt, de hade blivit undanmotade så
småningom, nu regerades landet av tystlåtna, skarptänkta
män med mognad kunskap på gott och ont och med arbetets
feberhets surrande i varje nerv.
Men allas mening var ännu densamma som förr: var
och en skulle riva åt sig så mycken egendom han kunde
nå och få, vem som än blev lidande. Det var alltjämt
samma fullständiga anarki, allas krig mot alla, ett tjuvkrig, som
fördes i full frihet, endast med iakttagande av vissa enkla
spelregler. En viss ordning tycktes råda i samhället, men
den var endast skenbar och uppkom därigenom, att de små
eller stora krafter, som brötos emot varandra, voro ungefär
jämnstarka, så att förskjutningarna knappast märktes vid
första åsyn.
Mot denna tingens ordning reste arbetsfolket fortfarande
sitt motstånd, ty för dem var den farligare än för någon
annan. De voro ju egendomslösa och således utan rätt och
utan värn i kampen för tillvaron. De hade inga andra vapen
än sina sammanslutningar och sin gemensamma vägran att
låta sig exploateras.
Om de bara för ett ögonblick släppte detta grepp kring
fiendens strupe, eller tvingades att släppa det, blevo de genast
sparkade djupare ner i elände.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
