Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu var Brand fri från allt ordnat arbete och kunde ostört
ägna sig åt predikarens kall.
Han reste upp och ned i Timmer dalen utmed
järnvägslinjen från Helgestad till knutpunkten på stambanan norr ut.
Här, vid Hede station, ett kolossalt stenhus mitt i en
liten stad av små omålade timmerstugor mellan de
svartböljande skogsåsar, som vältrade upp mot skyarna vart man
än såg, här stod han en tidig morgon framemot
vårdagjämningen och väntade på att lokaltåget skulle bli klart till
avgång neråt kusten.
Då såg han en syn, som han aldrig skulle glömma.
På perrongen stod en ung rallare, och var i världen
den mannen än blivit ställd, skulle man ha stannat häpen
inför hans vilda skönhet. Han var ett ödemarkens barn och
ett mustigt blommande kött och blod. Obruten, oberörd av
samhällslivet hade han vuxit upp i vinterlandet;
folkstammens friskaste och starkaste safter hade samlats i hans kropp
från fädernas kroppar för att en gång strömma ut till
kommande släkten av män och kvinnor med alla livets
möjligheter som arv och eget. Här fanns urkraften, det första
nödvändiga. Ty en människa utan ordentlig kropp blir väl sällan
något annat än en barnunge, mer eller mindre förståndig
och mer eller mindre elak.
Brand beundrade på lagom avstånd den unge mannens
stolta resning, den helt och odelat fysiska, ja animaliska
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
