Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dagar senare vid skiftbytet på kvällen gick Bernt
hem tillsammans med kamraterna från dagens arbete och
nattskiftet ryckte in.
Nytt blod strömmade till i stället för det som hade
förbrukats, med ny styrka uppfyllde det varje vrå av
jättekroppen, spred sig till alla våningar, rum och hörn, ända till
det svarta helvetet i Granå sulfatfabrik, det lilla stinkande
tvätteriet ovanför jättepannorna, som brusade och rullade
nere i hallen.
Där uppe mellan diffusörerna stodo nu tre dödsdömda
män och arbetade. Den kallnade massan vräktes ner.
Mörkret var detsamma där inne dag och natt. Ångmolnen böljade,
männen skymtade fram som skuggor i det grågula diset från
lamporna.
Den äldste tvättaren i detta lag hette J. O. Nilsson. Han
var gift.
Den andre hette Karl Gottfrid Nilsson, medelålders, ogift.
Den tredje hette J. Wallin, sjutton år gammal.
— Blåsningen börjar!
Alla tre männen sågo på en gång åt den trasiga luckan.
Ingen sade något. Det var den diffusören det gällde nu.
Det väste och fräste — ångan kom. Det bubblade och
brusade — massan kom. Det knastrade och small, det
stönade dovt där inne i plåtskrovet, luckan darrade, skarrade
och skalv.
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
