Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man hade trångt hemma hos Inez, och därför fingo båda
flickorna stå lik tillsammans inne i sodabränn arens lilla
kammare. Han var i alla fall inte så fattig, att han hade
bara en vardagsstuga med spis och matbord och fållbänk,
han hade även ett särskilt rum att vara fin med och ligga
sjuk i och dö i. Så som de svenske alltid ha velat ha det,
sedan de först började odla denna hårda jord.
Det hade sodabrännaren, om Bernt flyttade bort på några
dagar, och det gjorde ju Bernt. Gubben trängde in sig i
köket, lillkammaren kläddes som ett brudrum. Flickebarnen
sveptes i skinande vitt, men bara att få isär den ena från
den andra var ett svårt arbete. De hade slingrat sig så
innerligt fast i varandras armar, och de hade bundit sina skärp
så hårt, så hårt till ett enda band runt om midjorna.
Blommor kommo och kransar kommo, alla gummor i hela
byn gingo dit och tyckte att det var vackert, och så blev
det begravning.
Kistorna voro vitmålade och buros av flickor, som hade
vita klänningar. Där gick Signe och bar.
Mässingssextetten i spetsen spelade sorgligt, efter kom
nykterhetsföreningens röda fana, ty båda flickorna hade gått
in i logen på senvintern. Sedan kommo de sörjande med
släkt och vänner och många nyfikna, och sist rände en väldig
skara flinande småungar.
Efter prästens hastverk över självspillii>garna höll Bernt
ett gripande avskedstal vid graven.
Så stor är nöden. Det är det enda vi veta om varandra.
Så outhärdligt blir tomrummet i själarna. Det se vi. I alla
unga hjärtan borde växa något starkt och levande, ja,
okuvligt levande. Men många försmäkta i eländets öken. Många
unga gå vilse, där inga vägar finnas, de falla av trötthet
och svaghet, när hägringarnas falska glans försvunnit. Vi
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
