Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prästen gick bekymrad sin väg. Utanför sjuksalens dörr
stod Gustav Carlsson och väntade, han följde efter
svartrocken som en äggsjuk höna, han ville säga honom ett ord,
att Jon Andersson redde sig nog utan prästhjälp. Men han
kom sig inte för, det föll sig inte så, där blev ingen tillgång
till diskussion.
Dagen gick, skymningen kom med stilla skuggor och
ännu levde gubben Jon.
Bernt satt vid sängen. Fadern visste gott vem det var.
Sin tunga, kalla gamla näve hade han lagt på sonens hand
på täcket.
Det var alldeles tyst där inne. Bernt teg också, satt och
stirrade ut genom fönstret i ordlös väntan. Plötsligt varsnade
han, att det regnade ute. Det var väl därför mörkret föll
så hastigt.
Vad skulle man göra?
Vinterlandets långa, tysta kvällar — hur skulle man
få dem att gå? Det blev nog vår förstås en gång,
eftersom regnet silade ner där ute så tätt och outtröttligt. Men
sedan? Vad skulle man hoppas på mer? Fadern gick ju
bort och tog den vackraste framtidsdrömmen med sig i
graven.
Långt borta, nerifrån fattiggårdens stallbyggnad, hördes
några jämrande toner av handklaver.
Trötthet och tomhet — ensamhet, hopplöshet och tystnad.
Den pinan kommer man aldrig förbi, hur livet än gestaltar
sig annars. Vad skall man göra? Ständigt söka sig fram
till något bättre, större och rikare — ja visst! Men till slut
ändå vänta och vänta på ingenting.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
