Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ingenting? — På döden väntar man ju. Hela livet
igenom. Det blev inte mer.
Gubben vred sitt huvud på kudden, Bernt böjde sig fram
och fick ett mödosamt leende. Ingen sade något. 1 salen
var lika tyst. Mörkret föll allt tätare.
Det var en otäck luft där inne. På förmiddagen kunde
man ju vädra, men på kvällen skulle fönstren vara stängda.
Fast Bernt hade suttit där ganska länge nu och vant sig
vid lukten av de gamla, hjälplösa sjuklingarna, kände han
den gång på gång som en pust av kväljande äckel.
Han tyckte, att människorna i sängarna liknade små
klumpar av surnat klister i någon sorts människoform,
hoptorkad och skrumpen.
Men inte fadern! Det var ädlare virke i honom, det
syntes nog.
Gamle Jon liksom vaknade upp i sängen. Han såg på
sonen med klara ögon, han talade så förunderligt tydligt;
bestämt var han kryare nu. Bernt böjde sig fram och hörde:
— De blir oväder.
Bernt nickade.
— Ja har drömt om de döda, sade gubben.
De sutto åter tysta en stund tillsammans och sågo på
varandra.
— Har du nattskift i kväll?
— Jag skulle ha det, men jag blir väl här.
— Å nej, då. Inte ska du vara borta från ditt arbete.
De här går väl över ändå.
— Far — far —!
Det snördes något tillsammans i strupen på Bernt, så att
han ville kvävas, men han svalde och satt stilla, lika tvär
och ordkarg som fadern, i samma väntan.
20. — Koch, Timmerdalen,
•f
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
