Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernt drog sig undan från människorna efter faderns död,
han hörde inte vad som viskades i stugorna och på vägarna,
en otäck historia från vårens första brytningsdagar, då
flickebarnen, Ella och Inez, gingo i älven och Bernt höll så vackert
ett tal vid graven.
Det var hans första stora framträdande inför folket, det
blev nu alldeles förstört av den ohyggliga sanningen, som
sakta spred sig och gjorde Bernt till en svärmare i
människornas ögon.
Varför gingo flickorna i älven? — Den frågan gjorde sig
var och en. De voro inte sinnessjuka, man hade ju sett dem
samma dag och talat med dem och skrattat tillsammans med
dem. Var det tomheten under smutsen i deras fördärvade
själar, som drev dem bort förkrossade med Jesu namn på
läpparna? Var det frihetens och den eviga vårens rike, som
med sin strålande glädje lockade dem ut ur livets mörker?
Inte! Sådana där ord kunna ju vara mycket fina och
angenäma, men under dem ligger det verkliga livet, och det
är helt annorlunda beskaffat.
Historien om de båda flickorna kunde inte berättas högt.
Det var något så oerhört, att det måste viskas från öra till
öra. De som hörde viskningen kände ångestens kyla i hjärtat,
om de hade något hjärta.
Sådan var alltså verkligheten. Så djupt i elände hade man
redan sjunkit.
Inez hade ju fått tag i en särskild pojke att gå i sällskap
med. Honom tyckte hon om — så skulle hon få ett barn, lilla
tösen.
Han barnafadern gick till Ella och lurade henne på samma
vis.
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
