Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring och upprepat detsamma och detsamma, tills orden
blivit som torrt mjöl i mun. Strejkbrytarna skulle betraktas
som vänner! De ville ju bara komma därifrån, men höllos
innestängda för att tvingas stanna, arbetarna skulle hjälpa
ut dem.
— Ä vi klara nu? Då går vi!
Knappt var ordet sagt, förrän alla tre grupperna hade
försvunnit i mörkret och dimman.
Man hörde dem dock, där de gingo bort. Sången skallade
så dov och innestängd i den tjocka, fuktiga luften:
Det knakar i samhällets fogar och band,
låt falla vad icke kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand,
förinnan i nöd vi förgå —
Bernt gick med tredje gruppen. De kommo till vedbodarna,
där staketet slutade! Upp på taket! Hela skaran hävde sig
upp, Bernt brydde sig inte om att trängas med dem, han gick
till uthuslängans knut, där staketet var fastgjort, han bröt loss
en av de långa, splitter nya läktema, behöll den som stav och
tvingade sig in genom öppningen. Han kröp på alla fyra
uppför en brant vall, där uppe reste han sig och stod på den
smalspåriga rälsbanan för vedvagnama. Hela skaran krälade
där nere i mörkret för att komma upp.
— Räck mig, o broder, din trofasta hand! hörde han en
röst vid sina fötter, där såg han Brands gråbleka ansikte med
de svarta, brinnande ögonen. Han hjälpte honom upp, skaran
var samlad, den rusade vidare ner mot älvstranden.
De hörde ett dovt smattrande, ett klingande av
fönsterrutor — de andra hade redan hunnit fram och bombarderade
nu som bäst kasernerna med ett stenregn.
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
