Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sista minnet var den här dikten han läst för henne
om majnatten, bara några timmar före upploppet. Till Signe
hette den. .T i ••111
Nu sover det morka landet
i vårens tysta kväll —
Socialismens stjärna!
Lys över min vackra vår —
Åter måste Signe ta sig en ordentlig gråt.
Just nu i detta ögonblick satt han ensam i sin cell på
fängelset. Där skulle han sitta i morgon — hela veckan —
hela året — och nästa år — i åtta långa, långa år.
Men Signe skulle vänta förstås. Tacka för det! Och när
han äntligen kom ut igen till livet, skulle de båda vara gamla,
gråhåriga kanske, men de skulle älska varandra lika mycket,
trodde hon säkert.
Hon förstod så väl varför samhället hade straffat honom.
Han var ju en sådan ärlig man, en djup tänkare, som såg
orättvisorna och talade ut vad alla menade och ingen vågade
säga, det fick man inte göra, då hämnades samhället genast.
Den som säger sanningen är farlig — så växte hennes
kunskap om människornas lag, och martyrglorian kring hennes
hjälte blev alltmera strålande klar. Något skulle hon ju ha
att trösta sig med. Livstiden är sammansatt av vardagar,
stor glädje och stor sorg komma inte ofta, de bli
högtidsstunder att minnas och leva på och mogna av så gott man
kan och förstår.
Och disponentens äro ju ändå goda människor, fastän de
inte kunna förstå hennes Bernt.
Ett ögonblick skymtade något fram i hennes inre, en känsla,
som med sin kalla grymhet fyllde henne med fasa. Hon för-
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
