Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamraten i Mörkoland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det klirrade på stengolvet av glasbitar, som föllo
ner — han hade slagit huvudet i en glasdörr nere i
farstun!
Det blev ett förfärligt liv — Mauritz förstod bara,
att något skulle kosta mycket pengar.
Då hörde han farbror doktorns lugna röst där uppe i
trappan:
— Bry sig inte om det, frun lilla! Jag har sagt
ifrån, att den där glasdörren ska stå öppen under hela
mottagningen! Frun har ingenting att betala!
Den allsmäktige hade talat. Och nu kunde Mauritz
vid sin mors hand äntligen lämna detta ångestens och
orons hus.
Det blev så mycket lugnare hemma.
Mauritz levde nu i mörkret, ensam instängd i ett
rum utan möbler. Det var till att börja med ganska
underligt — men hur lätt man vänjer sig!
Han visste nog ungefär hur rummet brukade se ut
— men det var helt annorlunda nu, då han måste ta
rummet i besittning på nytt — lära sig att se det bara
med händerna, utan ögonens hjälp.
Och det var egentligen mycket lättare än han först
hade trott!
I början kröp han på golvet — åt alla håll. Så lärde
han sig hastigt avstånd och riktningar — där var
fönsterväggen, med nerdragna rullgardiner och filtar
för alla ljusspringor. Och där var den låsta dörren, där
ingen fick komma in utan att först knacka — för att
Mauritz skulle hinna undan, om han händelsevis kröp
som ett spädbarn någonstans i närheten.
3. — K o c ht Mauritz.
K
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
