Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaktusen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men just då krullade sig råttan och bet honom i
fingret.
Mauritz svor invärtes, men teg. Gerda skulle inte
höra några svordomar i denna stora, allvarliga stund.
— Du! sade han. Hur skulle det vara med en grav
till den här?
— Jo visst! sade hon. På ett underbart sätt begrep
hon allting. Hon frågade inte ens, varför han inte
behöll svansen. Hon förstod det alltför väl.
Och hon var för resten redan i full verksamhet med
att gräva den lilla grop som behövdes — mitt på
gräsmattan — mitt i solskenet!
Men råttan var ju inte död! Och det står ju i
böckerna, att man får inte döda en fiende, när en dam
ser på. Det är fint — men förbannat besvärligt!
— Lite djupare! sade Mauritz alltså. Den här är
ganska stor.
Och Gerda grävde med dyster iver. Som om hon
vore dömd att själv gravlägga alla sina förhoppningar
om ett långt och lyckligt liv.
— Kommer strax! sade Mauritz och försvann
bakom den gamla, murkna verandan.
Nu, jäkla rådis! Nu var din stund kommen!
Och när Mauritz kom tillbaka, bar han den döda
råttan vid svansen. Gerda hade gjort gropen färdig.
— Är den död nu, då? frågade hon.
Han bara nickade och höll fram den till beskådande.
Hon fick en helt annan röst, en gammal kvinnas
röst, när hon viskade:
— Ska vi sänka ner den nu?
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
