Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvarndammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en sådan där riktig sommardag, då
solskenet glittrar och glimmar i varje litet daggvått
grässtrå på marken, och livets hela rena, ljusa glädje
bryter fram i fåglarnas pärlande sång. Det ringde
samman till gudstjänst i den lilla vita kyrkan mellan
lindarna, och kyrkklockornas skälvande klangspel gled
stilla ut genom den helgdagsklara, solvarma rymden.
Bred och vit löpte vägen fram mellan böljande
gärden och nyslagna ängar, där höet låg utbrett för att
torka. På vägen kommo svartklädda människor med
vita näsdukar i händerna; i näsdukarna lågo
psalmböckerna, och i psalmböckerna lågo lavendelkvistar
som uppslagsmärken vid ingångsspråket.
Sven betraktade dem med stilla nyfikenhet.
— Käringar! sade han.
Långt borta på vägen kom en skramlande
kyrk-skjuts, insvept i en molnstod av vitt damm. Mauritz
såg på det hela med djup ringaktning.
— Bönder! sade han.
Därefter reste de sig, veko av från den rätta vägen
för att gå till Kvarndammen.
Men de stannade strax. Tänk, om hon skulle se oss?
Det var inte utan risk, ty skollärarmor brukade
hålla god utkik, och deras nya blusar lyste så otäckt
vita i hagen. Sven förstod, att de måste anlägga
krigs-målning för att kunna komma förbi skolfönstren.
Små gossar leva alltid ett dubbelliv. När de äro i
sällskap med äldre, låtsas de vara barn, men när de
komma för sig själva, skratta de åt denna ynkliga
komedi, som inte kan roa någon annan än de fånigt
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
