Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvarndammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delawarer, och i deras hjärtan bodde den siste
mohikanens tappra ande, djärv, stark och oändligt listig!
De följde stranden utför ån.
Efter en stark krök kommo de fram till paradiset.
Där bredde dammen ut sig i skinande ljus under den
klara, blåa himlen. Forsen sög vattnet med hårdare
fart, det dånade och fräste av fallet långt borta, och vid
stränderna stodo stora, gråa hus i ungskogen — kvarn
och såg och annat, riktiga blockhus, härliga små
fästningar, när stridstjutet skallade mellan bergknallarna.
Solljuset brann i luften, värmen ångade över vattnet
och över strändernas gröna dungar; en skälvande rök
av sönderpiskat skum hängde över fallet. Marken
luktade het jord, träden svettades kåda, och själva
stenarna tycktes svettas under den torra mossan.
Pojkarna badade, och det var just det, som var så absolut
förbjudet. Men de levde här ändå, varenda dag, hela
dagarna, brunstekta och fullkomligt vilda.
Fullkomligt lyckliga.
De dykte, simmade, vältrade sig i det gula vattnet
och läto strömmen suga sig med — sakta i början,
men så småningom allt hastigare och kraftigare; det
böljade med stora, mäktiga svall i strömfåran på väg
mot stupet ner i den rykande avgrunden, och pojkarna
voro flodmän — hej! vildmän, vattumän, röda
indianer, som foro genom skummande fall i bräckliga
kanoter, förföljarna voro tätt efter, de kommo farande
under det gröna valvet, det gällde att komma undan med
livet, och därför läto de strömmen bära sig utför —
tills de kommo till ett ställe, som kändes farligt. Vatt-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
