Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvarndammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan de krånglat loss spärrningen, gick hävarmen
nästan av sig själv — de behövde bara dra lite till,
och så steg dammluckan i höjden, det var alldeles som
om någon hade lyft den upp — och det lät som
klingande, gäckande och jublande skratt, när vattnet rusade
in så att det svällde över bräddarna med stänk och
skum.
— Bara ingen får veta det här! sade Sven.
— Inte! svarade Mauritz.
Ingen tanke på det, inte! Här voro de ensamma och
fria. Och just då smällde den gamla benstampen i gång
och tog upp sin dånande kämpasång.
Stampen trodde, att det var fråga om arbete, och
här så! Han stampade med säkra ben — en rad av
bjälkar, den tjockaste ungefär som en vanlig karl i
omkrets och den smalaste som en telegrafstolpe, med
järnskodda fötter — trampade upp och ner, ursinnigt,
bergfast, envist. Skivan under bjälkarna svarade dovt
och ihåligt, yrvaket och tomt — den där sången
brukade om vardagarna höras över hela socknen.
Pojkarna stodo där nere och tittade. Där var mörkt,
fönstren voro igengrodda av smuts och damm, och det
luktade — ja, milda makter vilken lukt! Härsken, fet
och rutten — gamla benknotor, färskt benmjöl, damm
från sagornas bistra tider — surnad lukt kring alla
väggar — och så det slippriga jordgolvets unkna,
kvava stank av allt, som samlat sig där. Och bjälkarna
stampade, fräste av ilska åt detta spektakel, ty de gingo
ju i tömning, det fanns ingenting under deras fötter
att krossa; de började förstå, att det här var bara skoj,
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
