Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högt över hamnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mauritz kände med plötslig ångest, att åldern,
själva tiden var något ovisst — och att kapten tog
något från honom — något dyrbart, mycket dyrbart.
Och han ropade med tårarna i halsen:
— Det är ju min mor!
— Va...? Vem är du egentligen? Pojkfan!
— Jag heter Mauritz. Och min mor heter Agnes.
— Ä du Agnisas pojk? Kunde du inte ha klämt ur
dej de mesamma! Fårskalle! Go da på dej!
Han sträckte fram en bred och väldig näve — men
den var alldeles vit!
Såna konstiga händer han har, tänkte Mauritz, när
han såg, hur hans egen, kraftiga pojknäve försvann
i det stora, vita schabrak, som gubben sträckte fram.
Han stirrade som förhäxad på den gamle — vad
gjorde gubben? Den väldiga, vita handen knöt sig,
som om den velat krama pojknäven sönder och
samman — men det kändes ingenting! Plötsligt fick
Mauritz en sällsam aning — gubben tror kanske, att
han är stark ännu? Bäst att hålla med!
Och så vred han sig som av smärta — medan han
kisade genom glasögonen för att se, om gubben skulle
märka, att han bara gjorde sig till.
Kaptenen skrockade belåtet:
— Jo du, ännu finns de lite krafter kvar i gubben
Asklund!
Han tassade fram till skänken, tog fram två stora
glas och en karaffin med nästan svart vin. Med
darrande hand fyllde han glasen till randen, medan
Mauritz betagen stirrade på tavlorna på väggen.
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
