Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Stora Spegelfloden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mauritz laddade omsorgsfullt den gamla
patronhylsan — den var ganska kraftig — och nog blev den
halv med krut. Han tuggade omsorgsfullt
förladdningen, pressade den mellan fingrarna, så att den blev
torr, och trängde sedan in den i kanonröret med en
blyertspenna — hårt, hårt!
Ty han var uppriktigt förbannad.
Dels grämde honom den tappre zuavens fall — dels
tyckte han, att stormakterna kunde stanna vid sitt
fåniga kortspel och låta allvarligt folk vara i fred.
— Si opp! Jag skjuter! sade han till slut kallt och
behärskat.
Han lade sin ”moderna kanon” till rätta på lavetten,
riktade den mot engelsmännen och brände av.
När han kvicknade till, stod han lutad mot väggen
och visste ingenting.
I ett annat hörn av rummet såg han Kirres likbleka
ansikte — den visste nog inte just då, vad djävulen
heter på latin — annars skulle han ha sagt det.
I dörren stod en tät massa av svarta herrar med vita
skjortbröst — det hade visst hänt något...?
Ja. Det hade hänt något.
En svart herre lösgjorde sig från de andra. Det var
Kirres pappa. Han talade med lagens röst och sade:
— Slut med det här! Du! Mauritz! Packa ihop dina
grejor och försvinn! Kors i jisse namn! Så ni har
ställt till! Du blöder ju i ansiktet! Vad har ni haft
för er. ..?
Men det värsta var, att kanonen — hela det moderna
artilleriet! — hade försvunnit! Sprängd i bitar!
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
