Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppropet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värsta brådskan för sådapa barnsligheter som att sitta
och höra på ett upprop! Mauritz log stilla — han hade
undgått denna spark genom att skylla på pengar han
skulle hämta i en kassa och bära hem; han visste hur
ett skäl skalle vara beskaffat för att bli respekterat. Så
hade han lärt sig att undvika många andra sparkar
under denna sommar, lärt sig mycket, som han aldrig
hade anat förr.
När han gick utför de stora, tomma trapporna, var
det något annat, som påskyndade hans steg. Han ville
inte möta kamraterna. Hans bäste vän i klassen hade
sagt upp bekantskapen med honom, därför att de andra
i pojkaktig klassmedvetenhet förklarat, att det var en
skam att umgås med Mauritz nu — han hade mött
några av dem en dag, medan han drog kärran, han
hade hälsat, men de hade bildat häck på trottoaren och
hånskrattat, när han drog förbi med lasset, klädd i
nersmorda arbetskläder, hånskrattat åt honom så länge
han kunde höra dem. Nej, dem ville haij inte träffa
just nu! Han sprang, medan han knöt nävarna i ett
inbitet, förtvivlat hat. Kom igen, gossar! Hårt mot
hårt, råhet mot råhet, och knytnäven i ansiktet på er,
ni lymlar med ert enfaldiga högmod!
Nåja, Mauritz, det där hatet och de där knytnävarna
kommer du att ha nytta av i livet. Och med tiden ska
du väl lära dig förstå, att pojkars hån är just inte
mycket värt, vare sig det riktar sig mot smutsiga
arbetskläder eller mot vita mössan, rosorna vid bröstet,
sången och ungdomsglädjen. — Där gick han över
skolgården, liten, mager men seg. Stannade mitt på
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
