Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jättkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berget här — skogen — sjön — och oss — de når
ju inte fram till hans planet förrän om några hundra
år, då får han se oss — men då gör det inte längre
oss någonting.
— Så länge man där ute i världsrymden kan se oss
— så länge kommer vi alltså fortsätta att leva?
— Just det! Ljusbilderna av oss fortsätter där ute
— till andra världar. De tar aldrig slut, ty rymden är
oändlig, och världarnas antal är oändligt stort. Så
enkelt var det med tidens problem. Tiden finns inte.
Nuet är evigt.
— Kyss mig! viskade flickan.
— Var detta att betrakta såsom en interjektion?
Eller såsom ett imperativ, riktat till mig? frågade
Mauritz.
— As you like it!
Det blev tyst på bergknallen i Jättkyrka. Bara den
svarta skogen susade vid de båda ungdomarnas kyss,
som varade ett ljusår, trehundrasextiofyra dygn,
tjugu-tre timmar och femtionio minuter . ..
Sekunderna bli i detta sammanhang oväsentliga.
Då hördes i mörkret bakom dem ett skrik — ett
skärande tjut av dödens vildaste fasa — det tystnade
hastigt — bara ett dovt morrande fortsatte i mörkret.
— Usch! sade flickan och skälvde till! Räven!
Hörde du, så nära oss han var? Nu tog han ett litet
djur därborta ...
Mauritz kände också, att han darrade till — om
det var av skräck eller av nattens kyla visste han inte
själv. Och han såg framför sig så tydligt, att han
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
