Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Profundis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Var han ...? Men vorhen er han, da?
— Jag förstår, att ni kommer för att få en lektion
av min far. Han är tyvärr förhindrad — nej, sitt stilla!
Han var sjuk, som ni kanske vet? Tuberkulos. Hans
lidande är slut.
— Han er vel ikke ... ? Di sier ikke, at han .. . ?
— Jo. Han är död.
Det blev så tyst, att klockan på väggen hamrade
fast stillheten med små, små knäppningar — likt en
insekt, som försöker klargöra tidens och evighetens
problem. Hon satt, vit i ansiktet, liksom förstelnad i
soffan med alpcittran alltjämt tryckt mot bröstet.
— Ni skulle väl inte vilja spela för mig — det, som
ni hade tänkt att spela för honom ...?
Hon skakade sakta på huvudet.
— Något annat, kanske...? Något, som inte är
— så svårt? Jag kan själv inte ta en ton på det där
instrumentet — men jag hörde det som barn — dag
och natt — för länge sedan.
— Di mener ikke, at jeg skulle spille for Mesteren
sin sön?
— Ni skulle inte lära något av det. Men ni skulle
ge mig ett vackert minne — från detta rum.
Hon teg.
Men hon öppnade långsamt instrumentfodralet —
och mot sin vilja måste Mauritz dra på munnen —
den gamla, blänkande Leipzigercittran! Det kostade en
örfil att komma den närmare än tre steg — förr i
världen!
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
