Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då blef han ensam med henne trots all
hofstaten, ensam som man blir det inför det största,
inför undren.
Gudamänsklighet, det är först och sist
innebörden af den Sixtinska madonnan.
Gudamänsklighet, på denna läxa stafvade konsten ända
från faraonernas tider, alltjämt. Men endast ett
par gånger lyckades hon säga upp den utan att
stappla. Från flere olika sidor sökte man
komma åt problemet. Det mänskliga krymptes
samman till en stelnad formel, fördunklades till en
blek skuggbild, gjordes till en bärare, och icke
mera, af symboler, vingar, stjärnor och solar.
Skrudarna gjordes slösande rika, men lifvet
dog under symbolernas tyngd. Andra gånger tog
man människan, sund, skön och god — så
mycket en människa brukar kunna vara det,
då hon är som bäst -—■, klädde henne i
helgonkåpa och satte de heliga tecknen i hennes
händer, kring hennes panna. Det blef lustigt, vackert
och rörande som då barn spela drottningar.
Detta var den lösning Rafael fann före sig.
Men Rafael och de största på hans tid i Italien
kände behof af en annan, en som ej blott var
vacker utan också gaf hvad som skulle gifvas.
Rafael söker sedan sin ungdom svaret på gåtan,
han närmar sig det mer och mer, och han når
det till sist i sin Sixtinska madonna. Denna
altarbild utfördes 1516—18 för kyrkan S. Sisto
i Piacenza och smyckade högaltaret i detta
tempel, till dess den år 1753 inköptes till
Dresdener-galleriet för en summa af 20,000 dukater.
Hvad är det konstnären skildrar? Förhänget
för det heligaste har dragits undan, vi se liksom
i en plötslig drömsyn in i ett haf af ljus, genom
hvars töcken vi ana mer än se kerubernas
ändlösa jubelkörer. Framför oss står Madonnan,
sväfvande men fast i sin hållning, ej en
himladrottning i krona utan en kvinna af folket i
enkel dräkt och med bara fotter men lyft till
höjden af skönhet och kraft genom lemmarnas
och veckfallets väldiga rytm. Hon ser oss icke,
hon lefver i sin egen tidlösa värld, och hennes
sons mörka ögon skåda ut i rymden, som mätte
de alltet och evigheten. Inför barnets allvishet
för åldringen, påfvehelgonet, handen till hjärtat
i själfuppgifvande hängifvenhet, inför
guda-moderns höghet sjunker den heliga Barbara —
en gestalt erinrande om Leonardo da Vincis
skönaste — på knä, hvilande i undrets ljufhet.
Ett par änglabarn glömma bort att instämma i
sången och tyckas i stället lyssna till sfärernas
ofattbara harmoni. Bildens värld är oss så nära
men dock så oändligt fjärran, den är det
mänskliga gudomliggjordt.
Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichniss;
Das Unzulängliche,
Hier wird’s Ereigniss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
