Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också i detta hufvud kommer en summarisk
detaljbehandling väl till pass; här vid
antydandet af tandsättet och håret. Detta hår i huller
om buller med sin rörliga kontur — man kan
tänka sig det som ormarne i detta modärna
medusahufvud med dess fascinerande skratt.
Hvilken annan och oändligt mer sammansatt
både psykologi och fysiologi har ej vår
konstnär fått in bakom denna mask, än t. ex.
Desi-derio eller Laurana i sina sött och barnsligt
skrattande unga florentinare.
v.
ALVILDE PRYDZ. GIPS 1909—1910. I
BRONS TILL SOMMARENS
WIEN-UTSTÄLLNING.
Att Milles också förstår att i sin konsts form
fånga och ge lif åt det veka och mera
nyansrika bör man se och förstå bl. a. inför
Alvilde-Prydz-hufvudet.
Alvilde Prydz — den lilla lifliga damen med
den känsliga rösten och det ständigt skiftande
ansiktet, som i sina många verk, då hon nått
som högst, lärt oss älska Nordlandets haf och
natur och sega, karaktärsfasta folk.
Här är föga syntes. Tvärtom, själfva
epider-mis är gifven och därmed ett rent vibrerande
lif af nästan nervös art. De något flata ögonen
äro visserligen ej vackra, men man glömmer
det helt inför det adliga drömmande, hvarom
hela uttrycket så genomskinligt vackert talar.
Ett drömmande, som kanske skulle dränka, om
ej det drag af viljande också funnes, som
format dessa munlinier.
Från två utställningar, af
JOHNNY ROOSVAL.
GUSTAF FJÆSTAD
(KONSTFÖRENINGENS LOKAL).
FjÆSTADS konst presenteras karaktäristiskt
och fullödigt i hans separatutställning hos
Konstföreningen. Jag har sällan erfarit ett så helt
intryck af en utställning som denna. Man
lämnar den med en känsla af harmoniskhet,
renlighet, ja, renhet. Fjæstad är också, om någon,
svensk i sin romantiska naturlyrik. Man skulle
måhända väntat en handfastare skildring af
naturen hos denne sportsman och genomsunde
befrämjare af en bekväm, men ful, naturenlig
klädedräkt. Men snön blir sällan skidbackar
eller snöbollar på hans dukar, utan de äktaste
elegier, väfda i de konstrikast fogade
kompositioner med en finhandtverkares noggrannhet.
Det elegiska draget i snötaflorna är så starkt,
att jag ovillkorligen ville se dem använda
monumentalt i döds-kultens tjänst. Jag ser ett
kapell, hvars väggar äro täckta med sådana
scener ur den döende snöns historia, skilda
genom breda ebenholtspilastrar, där tunna
figurreliefer omväxla med nischer, där de dödas
byster — något sådant som Milles’ Levertin —
stå mot en fond af hamradt silfver.
Den utsökta smaken i ramarne på
utställningens dukar visar, hur högt drifven konstnärens
fordran är pä harmonisk helhet. Alla ramar
äro smala, tunna, medverkande till dukarnes
ytverkan.
Ytan bildar lösensordet för Fjæstads
kompositioner, t. o. m. inför människokroppen är all
tanke på skulptural rundning struken. De två
småflickorna på »Sol genom björkar på badande
barn» äro totalt platta skära fonder för ett
yt-mönster af löfverksskuggor. Deras
tulpanstängel-likt konturerade silhouetter äro applicerade på
en botten af gräs och rakt uppåtstigande vatten.
Allt perspektiviskt är öfverhalkadt, allt som
ligger i ytan är betonadt. Hufvud och skuldror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
