Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemlighetsfulla öfver skogsfåglarnas. Här gryr
morgonen silfverblek genom det gråa, steia,
risiga grenverket långt inne i en barrskog.
Tjäderhönan i sin brokiga toalett (gråbrun,
svart-brun, grågul) har vaknat på sin ensamma
sof-plats, och hennes skarpa syn och hörsel äro
åter i gång. Högt öfver marken sitter hon,
såsom alltid om nätterna, tätt intill den tjocka,
skimrande granstammen. Ofvanför och
nedanför har målaren skurit af denna stam och
visar oss så ett stycke skog i fågelns synplan.
Vill han icke också med detta naturbarn i dess
morgonmiljö visa oss andra, ögontröga, hvilken
underbar färgkompositör naturen ändå är!
Storspof (1907). En sann individualist ej
blott tolererar, utan också fordrar individualitet
äfven hos andra. Ju starkare individualistiskt
ett skede varit, desto vidare har denna fordran
sträckt sina gränser. Det tycks, som om vi nu
så småningom började unna ej blott djurarterna,
utan äfven djurexemplaren sin individualitet.
Så åtminstone Liljefors. Liksom »Tjäderhönan»
är denna storspof nästan ett porträtt. Skygg
och misstrogen vänder han mot oss sin
graciösa profil, medveten och en smula ömtålig om
sin spof-personlighet, som under häckningstiden
gör oss den äran. Hela bildfältet upptages af
vissen tufmark, där fågeln, strax bortom en
fåra af fuktigare terräng, poserar i sin
skyddande förklädnad. Färgskalan är knapp och
begränsad: smutsigt gulbrunt såsom dominant,
med grågrönt eller grått här och hvar brytande
igenom.
Fällande vildgäss (1907). I bruten »gåsmarsch»
sänka sig de tunga djuren med susande vingslag
ned mot den sumpiga maden med de
orangefär-gade näbbarna och fotterna liksom sökande vägen
förut. Hvarje fågels flygbild är karaktäristisk
för olika moment vid nedslaget och visar
konstnärens esoteriska kunskap om flyglagarnas
hemligheter. Lätt kan ju räknas, hur många gäss
som synas, men den sista är öfverskuren af
ramen, och man anar flera, en talrik skara ur den
fuktiga och täta dimman därbakom. Pölen
under dem upptar på sin blanka yta deras
slag-skuggor såsom mossgröna och därjämte det rosa,
som finnes i dimman och dagern.
Orrlek (1907). Tidigt i daggryningen på en
blekgul tufvig mad, med vattenpussar och
risiga buskar i silfverton längst bort, d. v. s. i
öfre bildranden, leka två orrtuppar. Med
blåsvarta pupiller och högröda ögonbryn, med
stålblått skimrande halsfjädrar och bländhvita
gumpfjädrar uppföra dessa två kärlekskranka
sin sällsamma kontradans under ursinniga
hväs-ningar. Den omstridda hönan, gulbrunt
spräcklig och med rödbruna ögonbryn, vänder
be-stämdt stjärten åt den ena dansören, medan
hon skänker den andra en uppmuntrande blick.
Lik en afvaktande tertius interveniens sitter i
ett bakre plan ät vänster ännu en tupp, hvars
placering och skenbart mindre dimensioner ge
åskådaren en tryggande uppfattning om afstånd
och terrängperspektiv i den horisontlösa bilden.
Denna »Orrlek» är en af de många
Liljefors-dukar (hvartill hör en hel rad i Thiekska
galleriet), där blott och bart återgifvandet af
terrängen är ett mästerverk: summariskt, men med
en personlig, kunskapsrik och kärleksfull
intensitet i denna summering.
Hafsörnbo (1907). Högt uppe i en förblåst
och marig tall är nästet byggdt. Två ludna
ungar matas af örnpappa med en ejderhona,
eller åda som kustfolket säger. Se hur
utomordentligt död hon ligger där, ådan, med
slan-kig hals midt i detta rede med dess
blodtörstande och lifliga bebyggare! Därbortom
vandrar hafsvikens violetta yta med mörka brisstråk
ute på vidden och hvita bränningar mot fjärran
uddar och näs. Den molnfria rymdens svaga
rosa speglar sig dessutom i vattnet. Nästet
och djuren ha i sin skala hufvudfärgerna gult
och brunt. Som ett färgernas och
kompositionens centrum gnistrar i örnens rofnäbb det
scharlakansröda ejderstycket. Så mycket luft i
denna plana bild: under örnens vingar och
mellan den bortre vingkonturen och horisonten där
bakom! Hela fjärden ligger på.
Mellan Räffamiljen och Hafsörnboet ligger en
mer än 20-årig konstnärsutveckling, till sina
detaljer naturligtvis originell, men i hufvudsak
typisk, nästan allmängiltig: i kompositionen från
hopandet af detaljer till utväljandet af
väsentligheter, i teckningen från det småsanna till det
karaktäristiska, i koloriten från det söta till det
djupa. Det har sagts, att Japans konst för
denna utveckling betydt mycket. Ja, det
är sant, om man förstår det rätt. En äkta
konstnärsnatur är väl mer än alla andra
personligheter autokton, kan väl ej ge ifrån sig,
hvad som ej på något sätt förut finnes funtadt
inom honom. I japansk konst har Liljefors
sett, bekräftade eller fullbordade, mål, dit han
själf siktade; helt visst har så hans utveckling
påskyndats. Japanens skicklighet i att inskrifva
hvarje rörelses eller gests innebörd inom en
precis kontur, särskildt hvad djuren beträffar,
den har nog Liljefors ägt redan tidigt, om ej
så träffsäker som nu. Och hvad motiven
angår, påträffar man visserligen bland japanska
träsnitt sådana som: kämpande tuppar
(Hoku-sai), vildgäss som fälla i Fujibergets vass, falk
gripande en trana m. m., men dels är det i
färg, i naturens egna nyansmättade färger,
Liljefors ger oss sina syner, dels är det, först och
sist, vår egen fauna, vår egen terräng. Våra
hafskusters örnar — liksom också Milles i vår
småländska granit och i sitt skulpturspråk i dessa
dagar gett oss två af dem (Valdemarsudde).
Se vi ej numera, tack vare Bruno Liljefors,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
