Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hällas i grytan att kokas öfver en
ungdomligt varm gaslåga, förvällas därpå med
något bläckblått och kejsargrönt som köps i
impressionismens farmakopi och den nya
anrättningen är färdig.
Och den som sysslat med teoretiska
betraktelser öfver konst kan icke förneka det goda
som finnes: jämviktssinnet i kompositionerna,
jämviktsblicken för de starkt mot hvarandra
klingande färgerna — detta finns hos de flesta.
Men det räcker väl icke med två goda teorier
för att kunna skapa ett konstverk. Jag
föreställer mig att man äfven måste kunna måla, först
och främst kunna måla af hvad man ser
framför sig.
Den kunskapen är här tydligen ansedd som
okonstnärlig och farlig. Naturinnehållet är borta,
ingenting annat är kvar än de båda teorierna
omsatta i en smula varierande färg- och
kontur-schemata.
Goda enskilda målaregenskaper — därom är
intet tvifvel — strida i somliga arbeten mot den
abstrakta skollärdom, som duperat dess
upphofs-man. Men å andra sidan är hela utställningens
nivå sänkt genom att rena imitationer af Ivar
Arosenii sämsta sidor tillåtits följa med i truppen.
NORSKA KONSTNÄRER
(KONSTFÖRENINGENS LOKAL).
Aldre italiensk konst var den ursprungliga
källan till de teorier, som utgöra »De ungas»
magra näring. Därmed är icke sagdt, att icke
studium af de gamla är till fördel för oss
moderna. En af norrmännen i Konstföreningen,
Kristen Holbii, är ett exempel på huru behagliga
konstverk kunna uppstå ur famntaget med en
redan historisk konst. Hans »alabasterverkstad
i Volterra» är visserligen en studie på rent
impressionistisk modern grund, ett af de sista i
den rad af verkstadsbilder som utgjort ett så
tydligt inslag i de sista årtiondenas motivförråd.
Men en gång i Italien har målaren gripits af
de gamla italienarnes formella fulländning. Han
ser landskap med 1600-tals-landskapisternas
ögon och målar en kvinna med ett barn efter
halffiguriga venetianska madonnabilders mönster.
Jämte ett antal dukar af ytterligare tre
målare bjuder utställningen på en präktig rad af
Werenskioldska porträtt. Ett äldre porträtt af
Kitty Kielland, hvilket hvarken i byggnad eller
färg skäms för sina yngre porträttkamrater,
visar i hvilken riktning Werenskiolds väg gått
från 1891—1910. Nr 66 »Min dotters porträtt»
i sin ljusa helhetston, sin lugna monumentala
resning är nu det bästa tecknet på W:s höga
kvalitet som porträttmålare. En ung lady, i
knäfigur, rakt framifrån sedd, marinblå
skräddar-dräkt, stor hvit jabot, lagom klockhatt, lugnt
ståndande framför den liflfullt pänslade kyliga
ljusblå fondväggen.
Här är jämvikt vunnen mellan naturtrohet
(föreställer jag mig) och kompositionsteorier.
Det öfverlägsna Björn Björnsonporträttet i
parkettens skymning under en repetition tyckes här
föreligga i en replik. Jag har sett dess första
upplaga för länge sedan i Berliner-secessionen
och har då i tryck, sedermera minst en gång
från katedern (i samband med Rembrandts dr
Tulps anatomi, där likartadt framlockande af
psyken i ett ansikte förekommer) tillräckligt
utförligt och beundrande kommenterat detta verk.
KONSTNÄRSFÖRBUNDETS
UTSTÄLLNING I UPPSALA
utgör ett numer årligen återkommande glädjande
af brott i den uppsalienska konstfattigdomen.
Denna gång omfattande en samling med få
undantag fullödiga arbeten samlade omkring
Wil-helmsons monumentala »Kyrkfolk».
Hvarken denna eller någon annan större tafla
kan emellertid sägas ange det helas riktning.
Hvar och en utställare har sina mål och medel
för sig. Richard Lindström målar rörelsen i
kustlandskap. Exempel (60) »Sommar». På den
rödbruna stranden kastas blåvioletta skuggor
i samma riktning som träden blåsa. Ät
samma håll löpa färgklickarne på himlen.
E!n hastig salt blåst risslar öfver den lilla nakna
kroppen, som klädt af sig för att bada och som
transporterar denna friska sommarblåststämning
direkt till våra hudnerver. Samma motiv är
i lugnare tempo uprepadt i 56 (»Aftonbelysning»)
äfven här är en badarinna stämningsklav, och
på samma gång anger hon rörelsens
återhållsamhet genom sin lugna sittande ställning. I
60 måste hon stå på tå, med hela kroppen
spänd och sträckt.
Dylika starka rörelsekompositioner är Richard
Lindströms styrka. T. o. m. den orörliga
klippan måste bubbla uppåt som en kupol och till
motvikt mot denna kraftiga bukt införes för
billigt pris i »Sa’löga» (48) ett moln som hvälfver
sig nedåt, i motsatt riktning. I denna nästan
endast af kompositionsschemat burna tafla
möter man målarens begränsning. När rörelsen
icke finnes ligger hans natur intresselös och
död. Se (49) »Ljus natt», där klipporna ligga
som mjuka bullar, utan konsistens, utan
riktningar! Jag har en känsla af att naturstudiet
icke hos R. L. står på samma höjd som hans
förstående behandling af rörelseschemat, (som
väl är lärdt hos Norström eller kanske hos
den klassiske representanten för dylikt, Peter
Paul Rubens).
Lugnare stämningar stiga ur Aron Gerles
dukar. Bland de mognaste arbeten jag sett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
