Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domssökande! Vi få också se in i Esbjörns
gula studieskrubb. Tidigt på morgonen visar
sig den unge Esbjörn skoj frisk och nyter inuti
sin afundsvärdt trefliga väggfasta säng
i»gammelrummet» för att senare på dagen uppenbara
sig nere i det kök, som nu blifvit »etslokus»,
och titta på, hur far laborerar med sina
etsningar, och hur den bordfasta tryckpressen skötes.
Kökets härskarinna står myndig i sitt
departement, och äfven i tvättstugan och väfkammaren
låter oss konstnären-husfadern på ett tilltalande
sätt blicka in.
Men han för oss också utomhus. Hans Karin
går nere vid sjön, där strandrabatten prunkar
i solen i många och starka färger, går långsamt
liksom begrundande mycket som varit och
blomstrat, medan Esbjörn obekymrad kaj kar med
hunden i ekan ute på vattnet. Eller »farsgubben»
blickar emot oss bland höga och frodiga
blomster. Eller vi se vid stuguknuten Kerstis
födelse-dagsfrämmande i randiga Sundbornskjolar och
bländhvita hucklen, bänkade kring det långa
kaffebordet. Och vi få återse Lisbeth, ej i
badrummet, men ute, nära hemmets gula hus, endast i
ett rödrandigt badlakan. Det hvilar all ung
kvinnlighets hela osökta gratie öfver denna dryad, där
hon, böjande ned en kvist med ena handen och
hållande igen lakanet med den andra, bockar sig
och tittar fram, liksom rekognoscerande efter
farliga ögon. Linjerna äro alltigenom
Carl-Lars-son ska, men där döljer sig något i dem af rytmen
i vissa Froding’ska strofer fulla af flickskälmeri.
En särskild sida af denna bildserie bör
framhållas, nämligen belysningsexperimenten.
Lars-son’s har fått elektriskt! Och konstnären har
tydligt gripits af lusta att experimentera, dels
med denna art af ljus, dels med andra, en och
en eller flera olika på en gång.
Så t. ex. se vi dagern genom fondrutorna
kämpa en vacker, men ännu så länge hopplös
kamp mot den elektriskt hvitgula glödlampan
i det rum, där den unga damen med slidknifven
före sin utresa till England sitter samlad kring
sig själf och sitt öde i melankolisk
försjunken-het. En liknande ljusbrottning visa oss
interiören med den vackra bonaden och det långa
matsalsbordet och den stora atelierbilden, där
det lyser koboltblått genom det höga fönstret,
medan den upphakade glödlampan belyser vrån
med flygeln. Och äfven morgonbrasans
fladdrande sken får strida samma maktkamp med
den unga dagens starka ljus i den stilla bild,
där husan, en äkta Carl-Larssons-typ, tar sig
några minuters städningsrast framför kakelugnen.
Och än vidare — medan Brita och Kersti hamra
sitt ä-quatre-mains, brottas i rummets rymd
skimret från de två obligatoriska pianostaksljusen
med ett elektriskt ljussken, hvars källa ej syns,
men hvars tillvaro bl. a. röjes af blomvasens
skarpa skuggor borta i hörnet.
Många stridigheter på en gång — här dock
ej helt lösta — mellan olika dagrar ha skapats
i det rum, där »spelpartiet under julferierna»
går af stapeln, ty där kämpa kaminglöd, några
stearinljus på spelbordet och en lampa borta
hos mor Karin om det vidsträcktaste herraväldet.
Lugnare, tryggare, mera harmonisk på
gammalt manér verkar slutligen, i jämförelse med
de nu såsom exempel omnämnda, den
stämningsfulla »Strax före sofdags». Karin, Esbjörn,
björnskinnsmattan och fars stora länstol — alla
för sig i sin värld och dock starkt
sammanhållna under taklampans hemvarma sken. Alla
hvar för sig och dock hophållna kring en
centraleld — hvarje lyckligt hemlifs enkla, men
dock svåra innebörd!
Med »Ät solsidan» följer också några studier
af naket, som här ej böra alldeles förbigås.
Förutom den unga, smärta flickan med blomkrukan
(1910) nämner jag en modell liggande på rygg
mot en rödblåhvitrandig kudde hållande händerna
om hela sin klädsel — om sin hatt, och en
annan på magen på en ängssluttning (båda från
1909). Denna senare, denna flicka med sin
nymognade kropp, naken midt bland markens
högsommargrönska och med sin bågrika
ryggkontur, från det kastanj ebruna håret ned till
det afkastade röda skynket, aftecknande sig
direkt mot den varma rymdens hvita, farande
moln, hon är liksom af konstnären gifven till
alla soldyrkare såsom en jublande och kysk
symbol för all sommarens saftiga bördighet. Till
dessa studier kan också räknas en liten etsning
af en på rygg liggande modell, sedd i en stark
och lycklig förkortning från hälarne.
Men hur ger han oss nu sina motiv i denna
serie? Ja, visst är det en omväxling för oss,
publik — såsom Carl Larsson själf trodde — att
bland allt ultramodernt, syntetiserande oljemåleri
med dess ofta krystade later ibland hugnas med
verk, sprungna ur ett soligt lifsbejakande och
okonstladt temperament och bredande ut sig
genom idyll efter idyll från en enda familjs lif till att
bli ett riktigt hemlifvets epos öfverhufvud.
Därvid ha naturligtvis ej färgerna kunnat få sparas.
Och Carl Larsson har allt mindre och mindre
sparat sina färger, hvarken i höjd eller antal.
Är det ej t. o. m., för oss stackars sparsmakade
stadsbor, som om det nu blifvit alldeles för
många färger på ett flertal af dessa akvareller!
De skimra på afstånd som brokiga mattstycken
af mystiskt mönster. Och inför flera af dem
är det oss mer eller mindre omöjligt — beroende
naturligtvis på hvars och ens begrepp om
färgharmonier — att på närmare håll få färgerna
till någon tillfredsställande unison samsjungning.
Men man bör komma ihåg, hvad Carl Larssons
ögon blifvit vana vid: allmogens, särskildt
Dalaallmogens, vågade, för oss ofta grella
färgkombinationer i målningar på väf eller skurd eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
