Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidderna; dock den andra handen knyter sig
under den andra vingen utan att rätt veta sin
vilja. Hade det varit en metrisk dikt, hade den
kunnat få titeln »Längtan» eller något dylikt.
Den helt nakne gossen på knä, med uppåtsträckta
armar och bakåtlutadt hufvud, påminner mycket
om Rodins »Priére», äfven kallad »Lenfant
prodigue», en modern tolkning af det klassiska
temat »bedjande gosse». Genom sambandet
med örnen har dock Milles fått ett annat uttryck,
en annan betoning öfver hela rörelsen.
Motsättningen mellan den slanka gosskroppen, där
drömsjuka och ung vilja strida, och örnens muskulösa
massa och kraftiga konturer är stark och
gripande. Hårets arkaiska krusning synes mig
dock ej lyckad vid sidan af den öfriga, mera
realistiska och detaljrika behandlingen, som valts
med tanke på brons såsom slutligt material.
TVÅ SKÅNSKA MÅLARES
UTSTÄLLNING I HALLINS
KONSTSALONG.
AF AUGUST HAHR.
Den skånska målarkonsten synes
hufvudsak-ligen vigt sig åt landskapet, men att äfven
andra riktningar och sträfvanden framträdt inom
densamma, därom bär bl. a. den i Hallins
konstsalong nu öppnade utställningen vittnesbörd. De
båda här framträdande konstnärerna äro
naturligtvis långt ifrån de enda skånska figurmålarne. Det
är tillräckligt att nämna, att den obestridligt
största färgkonstnären bland skåningarna,
Anders Trulsson, vunnit flera bland sina vackraste
segrar just som figurmålare, närmast
porträttmålare. Ett par andra krafter vilja vi nu fästa
uppmärksamheten på, Sven IValberg och Fredrik
Krebs.
Den förre är ännu en ung man, midt uppe i
utvecklingskraftig verksamhet, hästmålare och
porträttist. Det är framför allt som skildrare
af hästen han gjort sig bemärkt, en specialitet
som i den svenska konsten förnämligast är
förknippad med Wahlboms samt de båda Arsenius’
namn. Äfven Gustaf Ankarcrona ägnade sig
en gång med framgång åt denna genre, och
Nils Kreuger insätter ju ofta hästar i sina
landskap.
Det torde ej vara för mycket att säga, att
Walberg nu är nästan ensam herre på
slagfältet, en omständighet, som ensam för sig borde
väcka intresse för hans konst.
Bakom sig har målaren solida studier i dansk
skola. Bland hans lärare bör nämnas den
berömde djur och landskapsmålaren Bache i
Köpenhamn. I de hästmålningar han här utställer,
visar han onekligen en vaken intelligent blick
för hästens struktur och rörelser, men når äfven
som kolorist ofta förträffliga resultat. Walberg
är ej målare förgäfves. Flera af hans utställda
taflor visa emellertid, huru rörelseproblemet i
hög grad intresserat honom. Man kan
näppeligen säga, att detta sysselsätter så värst många
svenska målare. Redan i konstnärens första
större tafla (fr. 1903) »Kanonen köres fram»
— ett sexspann framför en kanonvagn i sträckt
galopp — märker man, att målaren på fullt
allvar satt sig in i den svåra uppgiften, och i
några följande bilder konstatera vi detsamma.
Momentfotografien, som i vissa moderna franska
målningar af denna art så rigoröst utnyttjats,
har härvid aldrig fått spela någon afgörande
roll, äfven om konstnären studerat dylika. Han
har tvärtom lagt märke till och sökt fasthålla
hvilomomenten i hästens springande eller
galopperande, hvilka moment människoögat förmår
uppfånga och fasthålla, och som för bilden af en
rörelse äro absolut nödvändiga. Ett par andra
skildringar, visande goda rörelsestudier, äro
»Kapplöpning» med tämligen små figurer samt
»På rekognosering». I den senare färgmättade
duken ser man en skånsk dragon rida upp för
sluttningen till ett vattendrag, som han nyss
kommit öfver. Den uppåtsträfvande rörelsen
är tagen på kornet. Den gulbruna hästen, å
hvars våta hud solskenet glänser, gör en
ypperlig verkan mot den kraftiga grönskan och den
djupblå himmeln. Att Walberg har ett odladt
färgsinne framgår föröfrigt af andra
hästmålningar, t. ex. »Efter sin trupp» — ryttaren i
1600-talsdräkt som bestiger sin mörkbruna
blåsiga gångare — den sprättiga
»Rokokogeneralen», det stora ståtliga hästporträttet,
återgif-vande en fuchsfärgad ridhäst, o. a. Man kan
endast tillönska honom en fortsatt utveckling i
färg, säkrare hand, djärfvare ansatser.
Hans specialitet tvingar honom, som vi sett,
inpå fantasiens marker. En hästmålare måste nog
också fabulera, för att ej bli blott en mer eller
mindre enformig porträttör af än så väl
åter-gifna nummerhästar, dragkampar eller
kapplöp-ningsbanans racedjur. Han får uppfinna
situationer, berätta anekdoter, dikta äfventyr. Och
hjälpmedel tryta ingalunda på detta fält.
Krigshistorien och militärlifvet ge stoff i öfverflöd.
Målaren har äfven con amore gifvit sig in på
detta område. Han glorifierar krigshjälten, »På
Fyen 1658», en bild, som i färgen är af en
oneklig effekt, satiriserar lätt den bravaderande
»miles gloriosus», sådan den på 1700-talet kunde
ta gestalt i tidens beryktade salongsgeneraler.
Äfven denna tafla, »Rokokogeneralen», har en
obestridlig kläm i sina färgmotsatser.
Rokokoramen passar ju både för själfva motivet och
i färgen förträffligt till taflan.
Dylika inom anekdot och illustrationskonsten
fallande skildringar ha väl för länge sedan för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
