Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plome d’honneur på Exposition des arts du feu
i Paris. 1900 fick han guldmedalj på salongen,
1901 guldmedalj i Petersburg och 1902 grand
prix i Turin. Hans arbeten gingo åt och köptes
af privatpersoner samt till furstliga slott och till
museer — t. o. m. till ett museum i Japan.
Under en sommarresa kom han till en liten
krukmakeriort Thun vid Heimberg i Schweiz.
Han blef så tilltalad af den art färg-plastik, som
ortens befolkning ägnar sig åt, att han stannade
där, lärde sig deras teknik, hvilken han sedan
byggde vidare på, samt där byggde sig en egen
keramik-ugn. Där tillbringar han sedan dess
somrarna med sin familj; Lerche är nämligen
gift med en tyska och lycklig far till 3
ungdomar som alltifrån sin första lefnadsdag fått
tjänstgöra som modeller nästan lika flitigt som
Neapel-akvariets hafsmonster.
Heimbergs krukmakeri tillsammans med hans
i olika länder inhämtade kunskaper i keramikens
mysterier samt egna uppfinningar på samma
område har han sedan utvecklat till en egen
färg-plastik med alltmera öfverraskande och
djärfva färgresultatet och alltmer fulländad
konstnärlighet. Till dessa glacerade ytor med sina
skiftande starka färger samt infattade stenar
lämpar sig just hafsbottnens sagovärd som
form-och färgmotiv.
Om vintrarna äro Lerche’s sedan 8 år tillbaka
bosatta i Rom. I en väldig atelier utanför Porta
del Popolo skapas de otaliga varierande utkast,
som följande sommar skola bli keramik eller som
i form af smycken och bronsföremål skola till
Paris. Äfven som porträttskulptör är L.
verksam och utför helst sina modeller i färg.
Deras hem vid Corson liknar ett konstmuseum
och deras salong är en den mest sympatiska
miljö för en kosmopolitisk artistvärld.
Flickan från anzio.
ETT GENMÄLE.
I häftet 3 af tidskriften »Konst och Konstnärer»
finnes införd en mot mig riktad polemisk artikel med titeln
»Är flickan från Anzio till större delen en modern
förfalskning?» af docenten Lennart Kjellberg. Då den af
docenten K. angripna uppsatsen i ämnet af mig
publicerades för flera månader sedan och då jag fått kunskap
om det nya inlägget först då jag befann mig på
studieresa här i Aten, långt borta från den ort där saken
bäst kunde afgöras, ber jag att få fatta mig kort, endast
afvärjande misstanken att de framförda påståendena i
minsta mån skulle ha förmått att befrämja en annan
lösning af frågan än den af mig angifna.
Till de af mig nämnda litteraturhänvisningarna — i
sig själfva tillräckliga — har docenten K. kunnat lägga
ytterligare en, nämligen Furtwänglers uppsats i
Munche-ner Jahrbuch 1907. Det må ursäktas mig att jag trots
efterforskningar icke funnit den — den finns icke heller
tillgänglig på tyska arkeologiska institutet i Aten — men
dess karaktär är tydligen tillfällig och som doc. K.
påpekar, influerad af det förhastade meddelandet från
Rom, att statyn då blifvit inköpt af staten. Det kan
emellertid allvarligt ifrågasättas, om det öfverhufvud
varit möjligt att ingående studera statyn, innan den
kommit till Rom — jag har hört en ytterst trovärdig
uppgift om att man i korridoren i villa Sarsina fick se
den insvept i lakan, med endast hufvudet synligt, och
belysningen i villan intygas ha varit synnerligen bristfällig.
När Furtwängler alltså på afstånd skrifver en aktuell artikel
för en årspublikation i Miinchen, så är det sannolikt
att den grundats på otillräckliga minnesbilder och
fotografier, och det vore därför mindre underligt om hans
åsikter kunna bestridas, såsom vi nogsamt veta vara
fallet med så många andra af den geniale mannens
uttalanden. Det må förresten vara hvarje vetenskaplig
forskares rättighet och skyldighet att icke obetingadt tro på
auktoriteten utan att pröfva den, och om han då kommer till
ett annat resultat, så må icke detta anses för någon annan
förnärmande. När man emellertid läser hvad t. ex. Klein
säger om Furtwängler eller Furtwängler om Kekule, eller
docentenK. om mig, så märker man förvisso sanningen i
de ord som fälldes i Sverige för någon tid sedan, att
»polemisk skärpa icke är främmande för vetenskaplig
diskussion». För min del har jag visserligen trots afvikande
åsikter en tydlig uppfattning af värdet i de arbeten som
publicerats af t. ex. den af doc. K. så ifrigt försvarade Loewy
— mina studier ha dock kommit mig att sätta betydligt
mera pris på hans epigrafiska verk än på den
öfver-skattade Naturwiedergabe — men detta hindrar icke att
jag lifligt måste reagera mot hans stilistiska jämförelser i
fråga om flickan från Anzio. De epistolära
meddelanden, som han sedan dess på anmodan gjort doc. K., äro
icke heller fruktbärande; den »antika» polykromien är
i detta fall mytologisk, och det enda reella är de
moderna färgfläckarna, samt patinan, hur den nu blifvit
åstadkommen. Någon förklaring af den mot alla
naturlagar stridande nötningen af öfverstycket och det gapande
hål som det bildar vid gränsen till det alldeles oskadda
understycket har han icke heller lyckats lämna. Det hade
emellertid varit alltför öfverraskande om docenten K:s
korrespondenter gjort några medgifvanden, efter hvad
de förut skrifvit i samma ämne, innan statyn kommit till
Rom. Men så mycket kan jag dock af erfarenhet intyga,
att desillusionen bland arkeologerna i Rom är betydlig.
Och icke endast bland arkeologerna, t. o. m. i
parlamentet har saken varit föremål för en missnöjd
interpellation.
I de föredrag som hållits af den bekanta Mrs Strong,
sekreterare vid English Archeological School i Rom, har
starkt understrukits att statyn föreställde en yng/ing och
icke en flicka, d. v. s. samma åsikt som jag i min
artikel företrädt. Den som icke genast kan se detta på
bröstbildningen och ansiktsformen kan obetingadt lita på
Mrs Strongs auktoritet, som väl såsom kvinnlig bör vara
af särskild betydelse i fråga om könet
Hvad marmorarten beträffar, så är frågan i allmänhet
svår att afgöra, såsom man nogsamt finner vid ett
studium af t. ex. Lepsius. Om Furtwängler trott sig se
parisk marmor, så gäller detta i hvarje fall endast
hufvudet, underdelens marmor är blåhvit i brottet liksom
den italienska. Men detta uttalande af F. gör mitt
antagande om karaktären af hans uppsats så mycket
troligare.
Hårknuten i pannan tjänar ingenting till att här
diskutera. Jag har bara framhållit dess manliga karaktär
och att det förekommit liknande på manliga statyer,
men jag har därför icke påstått att den med absolut
nödvändighet måste tyda på Apollon. Dock är det
märkligt, att medan statyns underdel står utan motstycke i
antik konst så kan man för hufvudet påvisa flera
analogier, och detta i synnerhet bland Apollonfigurer
(Bruun-Bruckman 614, 615, 618 o. 619).
Uppgifterna om statyns upptäckt äro fortfarande
motsägande, t. o. m. i Notizie degli scavi, som jag nog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
