Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grant genomgick innan jag publicerade min uppsats,
och ännu mer i senare meddelanden. Detta gällde mitt
tal om tvetydighet, mindre professor Loewys uppgifter, som
äro grundade på dessa.
Jag skulle kunna afundas docenten K. — och äfven
många andra — den lifliga beundran han erfar inför
bara fotografier, som jag f. ö. själf föredrager framför
orginalet, om jag icke till all lycka skaffat mig
ersättning på annat håll. Den verkliga antika polykromin
och dess karaktäristiska spår finner man här i Aten
helt annorlunda än på flickan från Anzio, och den
praxi-teliska draperistilen har jag på grund af ett särskildt
intresse — icke utan hänsyn till några bekanta figurer
i Stockholms Nationalmuseum — haft anledning att
ingående studera. Dess utlöpare har jag funnit i de flesta
stora antiksamlingar och dess betydelse får jag kanske
anledning att en annan gång understryka, men bland
alla de draperifigurer jag undersökt, efter det jag
lämnat Rom, — och de äro icke fåtaliga — har jag
ingenstädes funnit en enda motsvarighet till flickan från Anzio.
Det har ingen annan heller, af det enkla skälet, att det
dekorationssystem, som hon företräder, sannolikt varit
antiken fullständigt främmande. Ty detta draperi är
själfva antitesen till det praxiteliska, det lär oss första
bästa kopia af ett originalverk, t. ex. Polyhymnia, för
att välja ett exempel som finns att se i Stockholm. Vid
en sådan jämförelse framträder tydligt skillnaden mellan
den äkta antika stilen och den oäkta, och det är af
omsorg om den förra som jag så tydligt ansett mig böra
understryka Anziostatyns svagheter, hvilka alltför mycket
blifvit lofprisade. Förklaringen torde endast vara att
söka i de moderna reproduktionsmetodernas
ofullkomligheter, hvilka jag erfar lifligare än doc. K. Jag anser t. ex.
ifråga om de arkaiska korefigurerna på Akropolis
nödvändigt att pröfva den hithörande litteraturen på platsen;
till den grad äro äfven goda fotografier otillräckliga i
detaljerna. Därför kunna äfven »aktade forskare blifva
bedragna af skenet och förföriska fotografier», såsom
jag nämnt i min uppsats. Det står docenten K. fritt
att afgöra, om han vill räkna sig till dessa af mig
»aktade forskare», eller om han vill afsäga sig denna ära
genom obehärskade yttranden.
Detta är det som öfverhufvud förmått mig att under
ogynnsamma yttre förhållanden besvara hans inlägg. Den
undersökning jag i Arktos publicerat har åtminstone
anspråk på ett helt annat bemötande än hvad doc. K. låtit
komma den till del och den har redan i viktiga punkter
tfrågan om sexus och det estetiska värdet) vunnit
anhängare. Det återstår att se om icke äfven andra
antaganden visa sig riktiga, men för detta afgörande fordras
en vida mera ingående analys än den doc. K. varit i
tillfälle att åstadkomma. Att jag själf icke velat göra
större affär af denna fråga beror icke bara på sakens
delvis personligt ömtåliga natur utan också på känslan af
det ofruktbara i ödslandet af en stor internationell polemik
och en dyrbar tid på ett arbete, som redan
uppmärksammats vida mer än dess inre värde förtjänar.
Dessutom erfordras en kemisk undersökning som jag icke
varit i stånd att låta utföra. Umgänget med äkta grekiska
originalverk har emellertid ytterligare skärpt min misstro
till konstverket i fråga frånsedt naturligtvis det
obestridligt goda hufvudet) och ingenting har inträffat som kunde
komma mitt förtroende till detsamma att ökas. Att statyn
icke är det mästerverk för hvilket den utgifvits torde
redan vara till full evidens bevisadt.
Hvad frågan om Eufranor beträffar så torde doc. K.
bäst grubbla öfver den själf, med ledning af de
uppgifter som gifvas af Plinius eller Overbeck. Redan hans
egenskap äf Praxiteles’ samtida borde fritaga honom
från misstanken att vara skyldig till ett draperi sådant
som på statyn från Anzio, och den bekanta Dionysos
från Termmuseet (tydligen efter ett bronsoriginal) visar
hur t. o. m. en antik kopia åtnjöt en betydligt större
omsorg i utförandet (se den starkt underarbetade nebris).
Dess attribution till Eufranor är f. ö. starkt betviflad
(jf. Mahler: Polyklet samt Six och Lange). Men allt
detta borde numera höra till de elementära sanningarna,
och man förvånar sig öfver att alltjämt se dem negligerade
till förmån för de mest stilistiskt omöjliga kombinationer.
Det är detta som varit fallet med flickan från Anzio,
och orsaken har i allmänhet varit obekantskap med
originalet, hvadan jag icke utan en viss rätt torde ha
talat om »ovetenskapliga» metoder. Detsamma gäller
de nya luftslott som dagligen byggas, det må vara på
grundvalen af fotografier, myntbilder eller citat. De
invändningar som docenten Kjellberg på andras
vittnesbörd lyckats hopsamla har jag för länge sedan tagit
under öfvervägande, och det erfordras en helt annan
kritisk apparat för att kunna opponera mot den af mig
i Arktos gifna analysen.
Aten den 19 maj 1910.
Harald Brising.
Ofvanstående »genmäle», af hvilket jag genom
redaktionens godhet fått taga del, innehåller i sak icke något
nytt af betydelse för den omdebatterade frågans
bedömande och torde i allmänhet icke tarfva några
kom-mentarier: det talar med all önskvärd tydlighet för sig
själft. Mot en passus i detsamma anser jag mig dock
böra inlägga en kraftig gensaga, nämligen mot den punkt,
i hvilken förf. angriper mina »korrespondenter», d. v. s.
prof. Loewy och dr Amelung, och låter förstå, att de
skulle mot bättre vetande fasthålla vid en mening blott
^ därför att de förut uttalat sig för densamma. Förf.
skrifver: »Det hade emellertid varit alltför öfverraskande,
om doc. K:s korrespondenter gjort några medgifvanden
efter hvad de förut skrifvit i samma ämne, innan statyn
kommit till Rom». Detta innebär en kränkande
insinuation af den art, som icke plägar förekomma i ett
vetenskapligt meningsutbyte.
Hvarför mrs Strong skulle äga större förutsättningar
än en manlig arkeolog att afgöra frågan om den af
konstnären framställda personens kön, synes mig svårt
att fatta. Förmodlingen gör hon icke själf för sitt kön
anspråk på den speciella sakkunskap, som dr Brising
vill vindicera åt detsamma.
Då d:r Brising nu tycks befinna sig i Grekland,
hoppas jag, att han lätt nog själf öfvertygar sig om, att
den blåaktiga marmorn icke är särskildt karaktäristisk
för de italienska fyndigheterna. Vid ett bestigande af
Penthelikon, en utflykt, som jag på det varmaste
rekommenderar särskildt för utsiktens skull vid soluppgången,
har man tillfälle att studera olika slag af den
pen-theliska marmorn, bland annat äfven ett af blåaktig
skiftning.
Att fyndberättelsen i Notizie degli scavi innehåller
motsägande uppgifter, har åtminstone jag icke kunnat
finna. Frågan har emellertid äfven en annan sida än
den vetenskapliga: hvem är enligt d:r Brising
förfalska-ren och den sluge bedragaren? Furst Chigi, som å
familjen Aldobrandinis vägnar sålt statyn till den
italienska staten, har måhända rätt att af d:r Brising
erhålla ett svar på det spörsmålet. Till sist ännu en fråga:
om d:r Brising är så blocksäker på sin sak, som hans
tvenne artiklar ge vid handen, och om de skäl, på hvilka
han grundar sin mening, verkligen äro så slående och
öfvertygande för hvar och en, som förstår något af antik
konst, som han vill låta påskina, hvarför i all rimlighets
namn publicerar d:r Brising icke sin stora och
uppseendeväckande upptäckt i någon af de franska, tyska,
engelska eller italienska konsthistoriska och arkeologiska
tidskrifterna och låter den underkastas en sakkunnig
granskning af kompetenta personer, som sett och
studerat statyn i Rom? För min del tillåter jag mig att
betvifla, att en sådan granskning skulle leda till ett
annat resultat än det, till hvilket jag kommit.
Uppsala i maj 1910.
Lennart Kjellberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
