Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tygande öfverjordisk kontrast mot de profana
adoranterna. Det fria trappsteget är reserveradt
för det steg, som han i nästa sekund skall taga,
och man märker väl att inom denna ram träder
intet profanum vulgus, endast vederbörligt
codi-fierade medlemmar i den himmelska societén.
UR GRAVYRPORTFÖLJEN.
NÅGRA SVENSKA TRÄSNITT.
KONSTNÄRENS trohet mot sitt verktyg — det
är en af de fordringar, som i alla tider
uppställts och uppfyllts. I vår tid har denna
fordran varit särdeles intimt förbunden med
förnyelsen af gravyrkonsten. Numera ser man med
rätta ned på en tid, då etsningen uppskattades
ju mindre den talade om etsnålens arbete och
ett träsnitt ju mindre det smakade trä, ju mer
detaljeradt, mjukt och skimrande det framträdde
i tonen. Man inser ju lätt, att konstnären är
på orätt väg, om han vill uttrycka något annat
och mer än som faktiskt kan uttryckas med de
honom gifna medlen. Detta innebär visserligen,
att han i vissa fall kan tvingas till alltför stor
sparsamhet, men om han förstår sin sak rätt,
förvandlar han tvånget till frihet och förlänar
själfva fattigdomen storhet och stil genom sin
trohet mot medlen.
Så se vi i Durers gamla träsnitt lika väl som
i Sattlers, Vallottons och Nicholsons nya
tydligt skrifvet, att knifven är verktyget och
träblocket materialet. Genom det hårda arbetet
tvingas artisten till en viss bredd i stilen, en
dekorativ fördelning mellan svart och hvitt eller
mellan svart och färg; ty om teckningens nät
af linjer blefve för inveckladt, skulle arbetet
med knif i hårdt trä arta sig till en ren tortyr.
1800-talets utmärkta franska trägravörer, en
Florian t. ex., som hufvudsakligen voro
bokillustratörer, slogo in på denna oriktiga väg,
kastade knifven och grepo till finare instrument
— allt i sträfvan att ge ett träsnitt den
förvillande likheten af en lavyr. Resultatens
glansfullhet kan icke dölja den felaktiga grundsatsen.
Denna träsnittskonst blomstrade upp exotiskt,
men vissnade mycket raskt, då de
fotomekaniska reproduktionssätten nått sin fulländning.
I Sverige har träsnittet ännu mindre än andra
grafiska konster stått i förgrunden i nyare tid.
1800-talets träsnitt var, när det var som bäst,
ett redbart handtverksarbete, aldrig konst. Från
sekelslutet minns man dock några vackra försök
af två kvinnliga amatörer, fru Karl Nordström
och fru John Kindborg, som båda skuro sina
mäns landskap i trä. Det var emellertid den
franska, Florianska tekniken, som var idealet
för dem båda, dock särskildt hos fru Nordström
utbildad med rätt mycken artistisk frihet och
med en märklig förmåga af färg i en
svart-och-hvittkomposition. Originalträsnitt, själfständiga
konstblad var det ännu icke. Sådana möta vi
först i det nya seklet, sedan utlandet under
90-talet hunnit göra en god början. Annu äga vi
här i landet, så vidt jag minns rätt, bara två
träsnittsartister, skåningen C. O. Petersen i
Dachau och värmländingen Sigge Bergström i
Filipstad. Flarriet Sundström, också
Dachau-kolonist, har äfven arbetat på området med små
häststudier och exlibris, men mera tillfälligt och
mindre utprägladt än de två andra.
Petersens blad ha en tämligen internationell
läggning. Man känner hos dem en fläkt af den
ungdomliga, experimentlystna ande, som
behärskar kontinentens yngre generation, framför
allt österrikarne. Det gemensamma ursprunget
är oftare de japanska färgtrycken med de
smältande, bleka färgeffekterna, än de gammaltyska
kärfva svartsnitten. Petersens takt och finhet i
färgvalet och hans skarpa blick för djurens
karaktär måste sättas mycket högt, men ännu är
det i hans eleganta färgtryck något för svensk
uppfattning främmande, alltför verseradt. Bladet
med de båda kattorna, som hvila i en så
dekorativ ro, har dock kraft och friskhet i sin
präktiga sammansättning af svart och grönt.
Sigge Bergström är icke så skicklig, så
artistiskt färdig som Petersen. Men han griper
svenska ämnen och söker med prisvärd energi
nå en svensk karaktär äfven i sin stil. Hans
profilbild af Verner von Heidenstam väckte
öfverraskning som det första moderna
träsnitts-porträttet i Sverige med en så fint skärpt karak
-täristik af de välbekanta dragen, som är den
grafiska konstens uppgift. Han har emellertid
i öfvervägande grad hållit sig till landskapet,
och på en nyligen hållen utställning i
Konstföreningen såg man ett ganska stort antal
lyckade försök såväl i svart och hvitt som färg.
Handlaget är lika sträft och manligt som det
hos Petersen är elegant och flytande. De taggiga,
brutna effekterna hos svenska skogslandskap eller
stadsvyer komma väl till sin rätt i hans
energiska snitt, som endast behöfva en starkare
sammanhållning och finare förenkling för att
göra full verkan. Connaisseur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
