Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under de sista åren kondenserats från att vara en
secessionsförening med vidare ram och ej alldeles
homogen sammansättning till ett trängre
kamratlag af befryndade begåfningar, en liten men fast
fanborg kring allt bestämdare fattade ideal. Om
därför några anspråk utåt måste afprutas, har
man säkert detta till godo i inre kraft och
stärkande samkänsla.
Berlinutställningen, smakfullt och flärdlöst
ordnad i Secessionens gynnsamma lokaler vid
Kurfurstendamm, rymmer naturligtvis en dryg
del gamla kända verk, hvilka ej behöfva
presenteras för en svensk publik. Dit hör den
kollektion, hvarmed Ernst Josephson är företrädd, och
hvilkens hufvudnummer äro Strömkarlen från
Prins Eugen och Smederna från Nationalmuséet
i Kristiania. Bruno Liljefors visar uteslutande
mästerstycken, utvalda ur det Thielska galleriet.
Janssons nocturner, Wilhelmsons fiskarbilder,
Gösta von Henning’s variété- och cirkusinteriörer,
Ackes Skogstempel och Richard Berghs äldre
arbeten: Riddaren och jungfrun, Visby, porträtt
af Konstnärsförbundets styrelse (kartongen), af
fru Fåhræus och fru Bonnier, af Per Hallström,
August Strindberg och Karl Warburg, allt detta
har varit sedt här hemma, har ingått i de
konstintresserades medvetande.
I dessa sammanträngda rader torde man i stället
för en analys af det välbekanta önska en liten
resumé af det nya. Vi möta detta nästan öfverallt,
ibland framträdande, ibland tillbakadraget.
Starkast fängsla kanske Richard Berghs senaste
porträtt, den intagande bilden af konstnärens
dotter Ellen, den fint karaktäriserade skildringen
af professor Svante Arrhenius i sitt laboratorium
och den gripande gestaltningen af Gustaf Fröding
på sitt lidandes läger. Med säker stilkänsla
har målaren för det sistnämnda verket valt en
förenkladt dekorativ behandling i några få
dämpade akvarelltoner och med fasta, samlade linjer,
hvarigenom allt tillfälligt och oväsentligt, allt
störande och pinsamt, fallit bort, och den
stegring uppstår, hvilken väcker en allmänmänsklig
medkänsla och bäfvan. Som en dödssårad titan,
sitter den sjuke skalden och blickar med milda,
klagande ögon utåt mot en värld på andra sidan
vårt jordiska alldagslif, blickar, som ville han
finna svar på dessa frågor, inför hvilka tanken
står stum. Arrhenius åter är framställd med
själfklar påtaglighet, lysande af sund kraft och
glad forskarvilja; färgrekordet i klara och fylliga
toner fullkomnar intrycket af jämnvikt och sinnes
ro. Af de öfriga nya figurtaflorna
uppmärksammas väl mest Eugéne Janssons två stora
dukar, Badhuset och Flottistbalen. Den förra bilden,
hvilken som kändt inköpts af herr Klas Fåhræus,
måste anses såsom ett inom den nutida svenska
konsten enastående vittnesbörd om energisk
sträf-van och heroiskt manlig uppfattning. Balen tjusar
genom sin vackra färgklang af rödbrunt, gult
och glimmande blått, genom väl träffade
rörelser och skicklig komposition, men torde ej gifva
en fullkomlig lösning af det kräfvande
problemet. Carl Wilhelmson, hvilken i Berlin är mycket
starkt företrädd och som i den tyska pressen
rönt ej ringa uppskattning, bjuder såsom egentlig
nyhet ett par i färgbehandling och
människoskildring frigjordt energiska studier från en resa
i Spanien, löften om hvad som ytterligare skall
komma.
Af landskapen förvånar i synnerhet Karl
Nordströms nya solstarka skärgårdsbilder, så helt
olika de skymningsstämningar han målat närmast
förut, och Axel Sjöbergs mustiga dukar från
hafs-bandet, vida öfverträffande allt han tidigare
presterat. Nils Kreuger visar ett representativt
och vinnande urval af äldre verk, delvis i det
bekanta prickade manéret, och dessutom
åtskilliga nyheter, röjande en lycklig fortgång på
samma nya bana han redan betrådt, då han
exponerade i Stockholm för ett par år sedan.
Ett af utställningens mest medryckande
land-skapsstycken är en marin af Acke, där hafsjubel
och seglarfröjd lysa ur hvart och ett af de snabba
pänseldragen. Den unge Richard Lindströms
kustlandskap står på höjden af hvad vi tidigare
fått se af honom men anger ingen ny fas.
Norrländingen Hertzhoff, enligt uppgift fullkomligt
själflärd, åstadkommer med en fritt tillämpad
pointillism hemlandsbilder af allvarligt patos,
norrskenshimlar öfver snöfält och skogar.
Förbundets målare ha så godt som
undantagslöst förnyat sin teknik och sin uppfattning,
icke genom tilltag och af föresats utan på ett
följdriktigt, i grunden nödvändigt sätt — ett
glädjande tecken på en lifskraft, alltför ursprunglig
att kunna fattas af vissa Berlinkritiker, vanda
vid materiella faktorer såsom konstens
inspirationskällor och vid en kvicksilfverlik känslighet
för inflytelser från den parisiska konstatmosferen.
Skulpturen bjuder färre nyheter än måleriet.
Christian Eriksons stora modell till sin
förträffliga »Bågspännare» och hans gips af den för
Saltsjöbaden afsedda »Skridskoåkaren» intogo
hedersrummen. Jämte dessa tilldra sig David
Edströms lefvande subjektiva byster den största
sympatien.
Ofvanstående rader antyda i knappaste möjliga
form de direkta nyheterna å Konstnärsförbundets
utställning i Berlin. Men den svenske besökarens
glädje gällde dock icke blott, eller ens i första
rummet dessa, han kände sig tacksamt gripen af att på
utländsk botten möta en så stark manifestation
af en i verklig mening nationell konst, vuxen i
och ur det egna landet, ur det egna kynnet och
därför hors de concours i förhållande till all
kosmopolitisk konstsnobbism.
Konstnärsförbundets utställning i Berlin ger oss som sin
värdefullaste behållning den stärkande maningen: känn dig
själf och älska hvad du äger.
i io
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
