Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längst till höger de tre helige konungarne från
Österlandet, bringande Jesus-barnet sina gåfvor,
i midten Kristi uppståndelse, och ändtligen
äro vi tillbaka till vår Cyriakus, som jämte
Maria Magdalena — med sin smörjelsekruka,
hvars innehåll hon göt öfver Kristi fötter
(synderskan i fariséen Simons hus) — och
kyrkofadern Hieronymus — klädd som kardinal, med
det trogna lejon, han under sitt eremitlif i öknen
befriade från en törntagg i foten — står mot en
röd tegelmur med blå himmel bakom sitt hufvud.
Öfverst har skåpet uppburit ett snidadt, nu
förkommet krucifix, att döma efter inventariet
af den 5 mars 1713 (»altare-taflan . . . med
Cru-cifix uppå, alt efter gambla wijset giord»), en
uppgift som också bekräftas i Hallmans
Köpings-beskrifning af år 1728 (sid. 37).
Som man ser, ett omfångsrikt och säkerligen
mycket dyrbart arbete, för hvilket man
kanhända hade att tacka enskild frikostighet (jag
bortser alldeles från hypotesen om
Trondhjems-rofvet); åtminstone klagas tidigare — något
före 1400-talets midt — öfver kyrkans fattigdom,
då hon ej af egna medel kunde bestrida en
reparation och man behöfde gripa till det gamla välkända
sättet med 40 dagars aflat för att fylla kassan
(pappersbref af år 1437 i Uppsala landsarkiv).
En första blick på arbetet bestämmer genast
dess tillkomsttid till medeltidens slutepok, till
tiden efter år 1500. Det är ett verk — jag
tänker nu på dess plastiska delar — utmärkt
af den skulpturala brio, det något ytliga patos
och högröstadt påträngande, men effektfulla
formspråk, som känneteckna den utlöpande
sengotiken. Man står midt i en fullbildad barock
så god som någonsin 1600-talets. Allt är rörelse
och oro, alla kläder buckla sig och fladdra.
Själfva arkitekturens blad- och grenverk snor
in sig själf till ett hopplöst kaotiskt
spetsmönster. Människorna balansera på sina ben i
de hehagfullt koketta »Stand und
Spiel-bein»-poser, som man — i sista hand — lärt sig i
det antikkunniga Italien. De skjuta fram magar
eller bröst, kasta hufvudena tillbaka, vrida sig
och himla sig. Det är en skönhetstäflan och
en skönhetsexposion, som alldeles glömmer bort
att det är en kyrka, som man befinner sig i.
Ja, en och annan af figurerna tycks t. o. m.
glömma, att de stå i ett altarskåp och gifva
sig till att springa ur sina nischer — se de
båda innersta apostlarna i höger dörr! Det är
en konst i upplösning, en som löpt linan ut
och våndar sig under sitt effektsökeri.
Men hvad den är raffinerad, hvad den är
briljant, denna konst! Hvilken fyllighet, hvilken
känsla för den plastiska volymen,
dimensionerna, posens slutenhet! Undantar man en och
annan allt för extravagant detalj, som t. ex.
den nyss anförda — hvilken öfverdådig
samverkan mellan hvarje del och helheten, hvilken
orkestrering skulle man vilja säga. Det är som
italiensk opera-musik — Puccini. Det är godt
om fadaiser, men det är klang och fest. Och
detta intryck understrykes ytterligare af själfva
skulpturens yttre hölje, dess öfverhud, den
praktfulla polykromin. Detta varma, klara guld,
hvarigenom underlagets brunröda framskymtar,
lyser och strålar i en bländande liffullhet.
Guld-kromeringen, detta sedan århundraden använda
effektmedel, firar här i förbindelse med de
sengotiska skulpturformerna sin största triumf. Dessa
stora, speglande ytor, dessa långa, runda
veckkammar, mellan hvilka skuggorna hopa sig svarta,
åstadkommande en kontrastverkan af utsökt
välberäknad art — det är för framhäfvande af allt
detta som den synes nästan enbart uppfunnen.
Af en något annan karaktär äro målningarna
på dörrar och predella. Det drag af virtuos
modärnitet, som skulpturen briljerade med, är
här icke mycket af. 1400-talets vederhäftiga,
men något torra realism behärskar deras figurer
och de stänk af försynt idealitet, som ändå lyser
ur ansikten och gester, ha mer gemensamt med
äldre tiders naivt religiösa romantik än renässan-
PANNAKR l’A KÖPINGSSKÅPETS PRF.DF.I.I.A FÖRE RESTAURERINGEN.
FOTO
FÖRF.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
