Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historia kom det dock aldrig. Följande år är
han emellertid i Stockholm för att utbildas till
målare. Akademiens direktör Boklund synes
här ha räckt en hjälpande hand åt den unge
färgentusiasten. I ett bref från Boklund 1877
säger sig denne »alltid med glädje påminna sig
den lifliga correspondance, som fördes emellan
mig och Eder Högt aktade Fader, då frågan
gällde den talantfulle sonens innerliga åstundan
att blifva målare». Elevbrefvet vid akademien,
undertecknadt v. Dardel och Scholander, är
dateradt den 16 nov. 1871. Nu skulle där
arbetas i »lägre antiken.»
Man behöfver ej gå länge framför Hills taflor
för att förstå, att de fria konsternas akademi
blef en desillusion för honom, och det skulle
förvåna mig, om han »med flit och
uppmärksamhet sig vid lärotimmarna infunnit» — ett
oeftergifligt villkor för att få åtnjuta akademiens
skydd! Scholanders drastiska liknelse om
dåtidens konstförhållanden i Stockholm: »lerväl-
lingen, där man sjunker allt djupare och djupare,
till dess man icke mer förmår höja sig mot ytan,
där solen glimmar», var nog ett rop ur djupet,
som fann anklang hos åtminstone de få, hvilka
kände »en oemotståndlig kallelse» spränga i bröstet.
Detförtjänarkanske antecknas, att Hill underdenna
tid visade sig som en god vän till den då unge
och ouppmärksammade Carl Larsson, som också
ännu bevarar i vackert minne »den lärde
professorns son från Lund».
Paris, det blef emellertid hans längtans mål.
Och dit kom han också 1873. Han afreser hem pr
båt från Stockholm, medförande en del af sina
målningar. Inga mästerverk, ty »vore det ej
för att ni hemma ville se, hvad jag gjort, skulle
jag bränt upp hela smörjan», skrifver han till
sin mor, och vidare: »Det är för ledsamt, att
jag ej fick börja med det här måleriet för 10
år sedan. Teckningen går väl an, men den
färgen, den färgen! Hu, hvad det är svårt!» —
ett besynnerligt yttrande i sanning, då man
betänker, hvilken färgvirtuos han faktiskt inom kort
visar sig vara. Men här har tydligen Paris
åstadkommit det stora omslaget.
Några sötebrödsdagar ha säkerligen Paris ej
i början bjudit den unge Hill. Storstadslifvet
tycks alldeles ha förbryllat honom, och någon
vän, som stått vid hans sida med råd och dåd,
har han tydligen saknat. För stolt att skrifva
till föräldrarna och bedja om hjälp, har han
hellre lidit verkligt nöd. Han bor på ett hotell,
där renligheten lämnar mycket öfrigt att önska,
går och äter på billighetsställen »en giftig mat».
Ibland måtte han dock ha slagit på stort, Man
känner rent af hur det vattnas i munnen på
honom, då han skrifver till systern: »Arbetarne
här må rasande godt, jag går ibland på sådana
ställen (marchands de vin), men det blir hälften
om ej dubbelt dyrare. Kraftig mat!» Och ingen
ordentlig atelier har han hellre. I ett gripande
bref till systern har han öppnat sitt hjärta och
klagat sin nöd. Allting tycktes gå honom emot.
En gång har Liebermann, som fattat intresse
för den något bortkomne svensken, gifvit honom
adress på en atelier. Han skyndar dit kl. 7
på morgonen men kommer en dag försent: »Il
est loué, monsieur! Om man stuckit mig med
en knif i hjärtat, skulle det gjort mindre ondt.
Jag förlorade i ett hugg framtid, konst, vänner,
fädernesland, föräldrar, lifvet, hoppet — allt?»
Ställningen var förtviflad. Han erinrade sig
Dantes ord: I som inträden, låten hoppet fara.
Så träffar han en god vän, målaren Eek, som
lyckas muntra upp honom en smula. Än är
han ej slut. »Be dem ej tala om att lemna
Paris, ty jag kan ej måla på annat ställe. Ej
måla är död», utropar han. Blir där ingen
plats för honom så finns ju alltid Seinen,
»hvilken varit sista resursen för så många. Det ser
lockande ut!» Bref sådana som detta ha väl
skrifvits af mången under kampen för tillvaron
darrande konstnärshand. I alla fall är detta ett
gripande dokument, värdt att minnas och
begrunda, ett skri, som man ej kan glömma. Och
vi förstå nu äfven bättre, hvad Hill menade med
en oemotståndlig kallelse. Hill hörde till dem,
som tog sin sak på bittraste allvar. »Lyckas
— misslyckas. Allt — intet. Tertium non
datur.»
Men i Paris var han i alla fall. Och redan
det var honom en tröst. Solen började äfven
snart lysa för honom, lugnare förhållanden
inträdde. Han fick en atelier, och målarfebern
grep honom våldsamt. Det är hart när
oförklarligt, hvilken mängd taflor och skisser, som
nu tillkommo. Han jagar från motiv till motiv:
de lugna flodstränderna kantade af popplar och
en frodig grönska, begjutna af sol eller i kvällens
sena timma; sandstensbrotten vid Fontaineblau;
stränderna vid engelska kanalen, sedan floden
sjunkit tillbaka, hvita moln seglande tryggt fram
öfver en friskt blå himmel. Kanske har han
just i dessa kustbilder gifvit sitt bästa. Där står
han vid sidan om Hagborg och de bästa, som
odlat dessa motiv. Och så fruktträden i
hvitaste blom; denna doftande rikedom har han
förstått fånga och fasthålla som få. Rena
terrängstudier, magra hedar, solbrända skogsbackar
med förkrympta träd blir hans sista stora
lidelse. Och han är outtröttlig att afvinna
samma motiv olika stämningar. Samma backe,
samma klippa målar han om gång på gång i
olika belysningar, och häri afslöjar han sig som
en impressionismens äkta son. Rörelse, luft,
det var hvad han sökte och fann, antingen nu
med tillhjälp af pensel eller palettknif. Jag vill
ej härmed ha sagt, att allt, hvad han under
dessa år åstadkom, är godt och oklanderligt.
Det är ju omöjligt med den hastighet, hvarmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
