Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
c
ARL LARSSON SOM ETSARE.
AF CARE G. LAURIN.
Bland de konstarter, hvarmed Carl
Larsson sysselsätter sig, är också
etsningen. Han gör pennteckningar, gravyrer,
akvareller, oljemålningar och fresker, han
skulpterar och litograferar, men han har äfven
tid till öfvers för den ädlaste af de grafiska
konsterna, etsningens svåra och distingerade
konst. Hvarför är etsningen så litet idkad i
Sverige? Troligen något därför att det intima
ej legat mycket för våra konstnärer, men
kanske ännu mera därför, att samlandet i ovanligt
ringa grad passar vår ytterligt oekonomiska
nation. Samlandet fordrar ordning, ihärdighet,
tålamod, förutseende, ekonomisk blick och smak.
Det vore kanske orättvist att neka oss svenskar
alla dessa goda egenskaper, men vissa af dem
ha vi åtminstone i allmänhet mindre skarpt
utpräglade än andra nationer. Emellertid ha vi
nu en världsmästare på området. Samtidens
högst ansedde och högst betaide etsare, Anders
Zorn. På sista tiden har man till denne ifrige
nationalists stora glädje börjat samla hans
etsningar också i Sverige. Vi ha som bekant
ovanligt bra råd i Sverige, vi äro ej snåla och
ha i allmänhet lätt att ge ut pengar, men man
betalar helt naturligt ej gärna för annat än det
som särskildt intresserar, och samlarglädjen
-denna förening af girighetens och sinnlighetens
vällust, förbunden med belåtenheten öfver att
vara slugare än andra — ligger ännu ej för våra
enligt taxeringskalendern ganska talrika
millionärer. Nu är det så med etsningssamlandet,
att man långt ifrån behöfver vara millionär för
att samla. Med smak, koncentration och
påpasslighet kan man genom att använda 200
kronor om året efter tio eller femton år ha en
vacker och dyrbar samling. Det är ingen
mening i att samla gravyrer som börspapper; det
enda väsentliga hos detta senare är att de skola
stiga eller åtminstone ej sjunka i penningvärde.
En etsnings värde är ej beroende af dylika
penningfluktuationer. Zorns »Maja» var lika
förtjusande då den kostade femtio kronor som
nu, då den kostar ettusen. Carl Larssons »Brita
och jag» var lika uppfriskande, då den kostade
trettio kronor, som nu, då den står i femhundra,
men vår syndiga natur kan ej undgå att erfara
lustbetonade sensationer, då vi betrakta de
mindre lyckliga samlarnes långa näsor. Själfva
Augustinus ansåg ju, att de osaligas
tandagnisslan hördes i paradiset och behöfdes för att
krydda den eljest något tama saligheten.
Mellan Zorn och Larsson existerar, som deras
vänner väl veta, den uppriktigaste ömsesidiga
beundran. Larsson gläder sig åt den nästan
glupska vitalitet, hvarmed Zorn kastar sig
öfver verkligheten. »Jag trodde han skulle äta
upp mig, så glodde han på mig när han etsade
mig», sade Larsson om Zorn, då de två
konstnärerna etsade af hvarandra på en gång, och
Zorn njuter af Larsons festliga, glada och fasta
linjekonst.
Carl Larsson anser sina etsningar vara
»försök». Ja, man kan ju få anse dem för försök
gg^i
LO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
