Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var den lifvande själen i byn, presenterade den
i Palettskrap 1882 i följande lilla skildring:
Gréz är en idyll! En liten »village» liggande utsträckt
i all maklighet utefter den klart och friskt rinnande Loing.
Omgifven af fält och skogar innesluter den en gammal
trasig ruin med suckande gengångare, ras-kor och
matnyttiga fjäderfän, »coiffeur», bröllop och förlofningar
och tvenne pensioner. Där stanna vi. Där har bildat
sig en främlingslegion af amerikanska och svenska målare.
Som det svenska artistelementet mer och mer tycks
undantränga det amerikanska, anser jag Gréz bör hafva
en plats i svenska konsthistorien och »Palettskrap».
Till tjänst för framtida intresserade konstforskare vill
jag nämna de kamrater, som vistats här denna sommar:
Emma Löwstädt, Julia Beck och Karin Bergöö, Karl
Nordström, Dick Bergh, Cantzler, Kreuger, Th.
Lundberg, Johan Tirén och C. L.; dessutom sångerskorna
Sommelius och Vigert, xylografen Tekla Lindeström,
norrmännen Krogh, Skredsvig och Lundh m. fl.
Vid andra tillfällen vistades där Birger, Ivar
Nyberg, Vallgren, Carolina Benedicks, Gerda
Rydberg, Thegerström, Pauli m. fl. Man hade
att välja på Laurents och Chevillons hotell.
Inom dem båda lefdes ett uppfriskande
kamrat-lif till omväxling med arbetet, hos Laurents dock
något mera bundet inom öfliga sällskapliga
former än hos Chevillons. Carl Larsson var den
själfskrifna organisatören af alla gemensamma
festligheter — maskeradbaler, julkalas,
namnsdags- och födelsedagsfirningar med kväden och
»gubbar» och öfriga lätt funna afbrott i
hvar-dagslifvets enahanda.
Det allvarliga och trägna personliga arbete i
konstnärskallet, åt hvilket flertalet af våra unga
Pariskonstnärer hängåfvo sig med sådan ifver
och framgång, att dess resultat snart nog skulle
gifva ett nytt utseende, en liflig och ungdomlig
prägel åt den svenska konsten, kulminerade då
det led mot tiden för inlämnande af arbeten till
salonjuryn.
Under den närmaste tiden före inlämningen
gingo konstnärerna, i fall de inte själfva hade
allt för brådtom, på rundvandring till
hvarandras atelierer, och här utöfvades en kamratkritik,
som för konstnärerna själfva, deras åskådning
och utveckling oftast betydde mera än den
offentliga kritik, som efter utställningens
öppnande ägnades dem.
Sedan kommo de spännande dagar, under
hvilka man gick och väntade på juryns utslag,
så vida man icke var medaljerad och sålunda
ställd hors concours, ty då fick man obesedt
inlämna två arbeten, och flera tillätos i hvarje
fall icke. Massan af inlämnade arbeten var
alltid flera gånger större än hvad man kunde
bereda plats för — i rundt tal uppgick antalet
inlämnade arbeten vanligen till 8,000 och antagna
till 2,000. Befann man sig då bland de lyckliga,
som beviljats inträde, återstod att se hur man
blifvit placerad, och därtill hade man tillfälle
först den 30 april, då Salonen öppnades för
utställarna, hvilka voro inbjudna, och för den elit-
publik, som hade råd att betala IO frcs i entré.
Det var en mönstring af allt hvad Paris ägde
ryktbart icke blott på konstens område utan
ock pä politikens, bördens, bildningens, lyxens
och penningens, inom vetenskap, litteratur,
teater och musik. Konstnärerna hade föga
tid att njuta af damernas eleganta toaletter och
strålande leenden eller att tillfredsställa sin
nyfikenhet på dagens celebriteter med röd
bandrosett eller mångfärgad knapp i rockuppslaget.
De hade fullt upp att göra med att jaga från
sal till sal i detta oändliga Palais de 1’Industrie,
som efter världsutställningen 1866 blef den årliga
Salonens lokal, för att upptäcka hvar deras egna
och deras kamraters arbeten blifvit placerade.
Riktigt nöjda blefvo blott de, som erhållit en
plats på cimaisen, så att de hade någon utsikt
att falla i ögonen på den enorma publik, som
i ett par månaders tid i mer eller mindre hastig
takt skulle cirkulera genom den långa raden af
salar, från golf till tak fullhängda med målningar.
Den svala, palmskuggade gården med dess
vimmel af statyer i gips och marmor erbjöd till
slut en hviloplats, där man kunde uppfriska de
domnade lifsandarna vid en bock eller en
lemonad. Efter den spännande rundvandringen
samlades svenskarna till déjeuner i den eleganta
restaurant Ledoyen i Champs Elysées, där
champagnekorkarna knallade och hyllningar
utbringades för de lyckliga segrarna i dagens strid,
hvarom Birgers bekanta målning af ett sådant
tillfälle ger oss en liflig föreställning. Vid 7-tiden
återsåg man hvarandra vid middagen på den
anspråkslösa »Hörnan», där glädjen stod högt
i tak, och till slut hade äfven café 1’Eremitage
en god recett.
En rör strandsterrin
1 HALLE A. S.
Den här af bildade praktpjäsen har förirrat
sig till ett af den lilla Saale-stadens 3 museer,
Neues Städtisches Museum, hvilket inrymts i en
flygel af Moritzburg, de magdeburgska
furst-bisparnes fordom befästa tvingborg. Museets
direktör tar gärna fram den ur dess monter —
särskildt om han får svenskt besök — ty han
är stolt öfver att ha förvärfvat den åt sitt
museum. I Tyskland är förresten sen 70-talet —
mycket tack vare J. von Falke, den tyske
kulturhistorikern — svensk 1700-tals-fajans fullt ut
lika högt uppskattad som de allra främsta
dåtida europeiska fabrikernas.
Efter att under det tidigare 1700-talet ha följt
holländska-franska mönster (blåmålning ä la Delft,
dekorering ä la Rouen) eller tillverkat rena
kineserier, iklär sig rörstrandsfajansen under det
Ingman-Nordenstolpe’ska skedet (1753—73) en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
