Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ventarier, gent emot den ännu bevarade
mobili-ern ? Hvar fanns gyllenlädret, sammeten, damasten,
det målade kinesiska sidenet, som klädde väggarna?
Hvar drottning Ulricas dockkabinett eller hela den
stora samling af porslin, hon sammanfört? Hvar
Lovisa Ulricas bronser eller de utsökta taflor, som
fröjdade den konstälskande drottningens öga och
sinne? Hvar den husgerådskammare, som
gömde otaliga möjligheter till rummens dekoration?
Allt borta eller otillgängligt! Man kom snart till
det resultatet, att i själfva verket ingen utsikt
längre fanns att fullständigt troget möblera ett
enda rum i slottet från någon af detsammas
olika perioder.
Det återstod då endast ett sätt att arbeta. Det
bestod däri, att man i hvarje rum med en
bestämd stilhistorisk prägel sökte genom
möbleringen framkalla det totalintryck en det tjugonde
århundradets människa kunde antagas ha fått
af ett rum i Hedvig Eleonoras, Lovisa Ulricas
eller Gustaf III:s dagar.
Måhända kan detta synas som ett synnerligen
subjektivt sätt att lösa frågan. Vill man vara
uppriktig, är det emellertid faktiskt det enda som
finnes, när man vill, som termen lyder, möblera
stilenligt, en illustration till Fausts ord:
Mein Freund, die Zeiten der Vergangenheit
Sind uns ein Buch mit sieben Siegeln.
Was Ihr den Geist der Zeiten heisst,
Das ist im Grund der Herren eigner Geist
In dem die Zeiten sich bespiegeln.
John Bottiger.
H vem har målat den
STORA »TÖRNEKRÖNINGEN»
I NATIONALMUSEUM?
Hvarje tafvelgalleri har sina gåtor —
målningar, som trots nutidens rika, fotografiska
jäm-förelsemateriel och moderna stilkritiska metoder,
ännu icke lyckats erhålla något fullt vederhäftigt
konstnärsnamn. Så är ju t. ex. förhållandet
med Alessandro del Borros bekanta, Velazquez
nu mera frånkända porträtt i Berlins museum.
Inte underligt då att äfven vårt Nationalmuseum
har sina gåtor, som, forskningen ännu inte
lyckats lösa!
En af de intressantaste af dessa är den stora,
Caravaggio förr tillskrifnaduk, »Törnekröningen»,
som, säges det, af Axel Oxenstierna skänktes till
Åkers kyrka, men af församlingen i slutet af
1700-talet bortgafs till hertig Fredrik Adolf. Det
är ännu blott några år sedan den, innan den af
brist på utrymme förvisades till vinden, icke blott
genom sina dimensioner — 3,10X2,31 meter och
sålunda större än Rembrandts Claudius Civilis —,
utan äfven genom sina rent måleriska egen-
skaper tilldrog sig allmän uppmärksamhet i den
d. v. italienska målningssalen.
Den väldiga duken framställer, såsom af
afbildningen framgår, ett högt, hvälfdt rum, som
sparsamt upplyses af en från taket nedhängande
taklampa. Nära förgrundens midt sitter Jesus,
afklädd till midjan, dödsblek, med utmärgladt
ansikte och ögonen riktade uppåt, marterad af
fyra knektar. Den halfnakne, brunhyade, till
vänster bakom honom stående karlen är i färd
med att med en käpp bända ihop törnekronan. Den
framåtböjde, harneskklädde mannen till höger,
hvars mörkröda, flikiga barett och hela uppsyn
ge honom ett Mefistofeles-liknande utseende,
hop-snör med ett rep Jesu händer. Den tredje
soldaten skymtar fram bakom denne och den fjärde,
i bröstharnesk och kyller, hvilar på ena knät,
till vänster i förgrunden. Till höger stå tre
män, som samtalande betrakta scenen: en
energiskt tecknad, pittoreskt behandlad, bortvänd
soldat, med fjädrad barett, blå tröja och
ljusgröna knäbyxor, som lämna de muskulösa
underbenen blottade, en i turban och
skarlakans-röd rock klädd öfverstepräst, och bortom denne
skönjes ännu en man, med skalligt hufvud. 1
dörren till vänster i bakgrunden ses två knektar på
post. En liten lykta, som den bindande
knekten håller, kastar sitt sken öfver Jesu ansikte,
medan Frälsarens bröst, den knäböjande
soldatens högra öfverarm, den stående soldatens
vänstra sida samt den rödkläddes turban och
öfverkropp belysas från en mellan gruppen och
åskådaren befintlig, osynlig ljuskälla.
Taflan tillskrefs, såsom ofvan nämndes,
fordom Caravaggio, men anses i nyare upplagor
af museikatalogerna vara utförd af »Italiensk
mästare, 1600-talets förra hälft». Men redan
Fredrik Sander fäste uppmärksamheten på vissa
likheter mellan vår målning och ett verk af M.
van Coxcyen i Briissels galleri, Georg Göthe
ansluter sig numera afgjordt till den åsikten att
mästaren är en i Italien skolad nederländare
och Osvald Sirén har sökt leda i bevis att
duken är målad af den, bl. a. genom Jeremias
Falcks gravyrer, kände Jan Lys, den liffulle
skildraren af musicerande eller kortspelande
kurtisaner och soldater, som, född i slutet af
1500-talet, 1629 dog i Venedig. Men denna
hypotes har aldrig öfvertygat mig. Låt vara
att vissa likheter kunna såväl i färg som
mål-ningssätt spåras mellan Jan Lys och den
hittills okände mästaren till »Törnekröningen»
- det är lätt förklarligt, då båda äro
efterföljare till Caravaggio —, men »Törnekröningen»
har alltid förefallit mig vara ett verk af en
åtskilligt äldre konstnär än Jan Lys, hvars
arbeten — från början af 1600-talet — redan äro
befryndade med Rubens’ och Jordaens’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
