Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL WILHELMSON I SINA
SENASTE ARBETEN.
I fråga om konst liksom öfverallt
annars har man så lätt att bilda sig
färdiga och fasta föreställningar. För den större
delen af publiken blir en viss utpräglad fas af
en konstnärsgärning, vissa drag som mer än
andra stannat i medvetandet, en särskild grupp
af motiv eller typer, identiska med konstnärens
personlighet. Det behöfver knappast sägas i
huru hög grad en sådan fixerad mening
försvårar vårt närmande till det centrala hos
konstnären och i hans verk, huru en slik fördom liksom
hvarje annan ställer sig emellan människorna
och det lefvande lifvet, lifvet som aldrig låter
stänga in sig i abstraktionernas trånga burar
utan spränger dem med sin växande kraft.
Konsthistorikern kan berätta om huru ofta
vaneföreställningar hindrat forskningen från att
se det rätta förloppet — hur t. ex. den
traditionella uppfattningen af Rembrandt ända tills
tämligen nyligen fråndömde mästaren hans
ung-domstaflor. Carl Wilhelmson hör nog till de
bland våra svenska målare, som allmänheten har
mest klar för sig just på det här berörda sättet.
Man ser när hans namn uttalas framför sig
dukar sådana som »Kyrkfolket» i
Nationalmuseum, som »Juniafton» och »Gårdens dotter»
i Göteborgs Museum. Man drar sig till minnes
en rad kärfva, förstenadt inåtvända
västkusttyper skildrade med en beundransvärd jämn
saklighet, väderbitna, rynkiga och kantiga
ansikten sedda mot ljuset med en nästan skrämmande
tydlighet, dräkter, hufvuddukar och förkläden med
rutor och ränder. Detta var den Carl
Wilhelmson, som tvang många till beundran men ännu
flera till välvis indignation mot en konst, som
användt så goda gåfvor på framställandet endast
af »fula» människor.
Hvad som låg i tiden bortom detta skede,
de luftfyllda och mjuka interiörbilderna från
1890-talet, påverkade ej i nämnvärd mån
uppfattningen, rimligt nog för resten, då de följande
verken voro ojämförligt mera utpräglade till
sin art.
Emellertid har Carl Wilhelmson nu dragit
försorg om att allmänhetens begrepp om hans
konst skall bli rubbadt och omredigeradt. Den
som oförberedd kommer in på hans utställning
i Göteborg, kan ej undgå att känna förvåning.
Dessa blänkande ögon, dessa mustiga färger,
denna strålande solglans — är det Carl
Wilhelmson, den svala skärgårdsluftens, det inbundna
västkustfolkets målare. Men detta är ju icke
Bohusfiskare och skeppargummor, det är ju ett helt
annat folk, mörkhyadt och lidelsefullt, »Gitanas»,
med bruna ögon och hvita tänder! Spaniens
folklif och Spaniens soliga höglandsluft har hjälpt
konstnären att så snabbt finna den förnyelse af
sin konst, hvarom denna utställning bär vittne.
Man kunde redan då han sist ställde ut, i
Göteborg år 1908, ana att den skulle komma, att han
arbetade på den. En fiskare i solsken mot ett
blåskinande vatten var ett varsel om hvartåt vägen
bar. Om hans föregående arbeten kännetecknats af
att figurerna voro i viss mån isolerade, uppställda
och studerade i och för sig, lyfta ut ur
omgif-ningen — i 90-talstaflorna är detta ej ännu
fallet — så låter målaren nu sina gestalter förena
sig till ett helt med hvarandra och med
landskapet. Han når detta mål genom
kompositionen till att börja med. Den stora
»Kyrkfär-den» med det helgdagsklädda folket i båtarna
är betecknande. Figurer och farkoster bilda ett
vimmel, där det ena skär öfver och skymmer
för det andra, där allt är organiskt inväfdt med
hvartannat. Jämför »Juniafton» och lägg märke
till olikheten i komposition.
Samma kompositionella egenskaper prägla den
stora jordbrukstaflan från Uppland. Men här
gör sig ytterligare ett enande element starkare
gällande än i »Kyrkfärden» — ljuset. Taflan är fylld
af ett vibrerande vårljus, som sveper sig kring
hästar och karlar och drar dem med in i
helhetsstämningen. Det är inga modeller uppställda
framför landskapet, de lefva och röra sig i det.
Här är ljuset likväl ännu medel i viss mån.
Efter den spanska resan 1910 blir Carl
Wil-helmsons soldyrkan ännu mera hänförd och
jublande. När han i somras målade några lekande
småflickor på gräsvallen, var det ej ansikten och
dräkter han ville skildra utan från början till
slut solen och endast solen. Och han lyckades
i den taflan maganisera så mycket af den
välsignade solsommaren 1911, att det skall förslå
för många grådisiga västkustvintrar.
Götebor-arna skola kunna gå till sitt museum och gassa
sig i Carl Wilhelmsons »Sommar», medan
hafs-dimmorna ligga täta utanför. Tekniskt är
denna duk ett mästerstycke af ljusstark färg,
af fast teckning, af bred och likafullt inträngande
skildringskonst. Man skulle kunna peka på den
taflan och vända sig till de unga artister, som
efter utländskt recept sträfva till ljus, färg och
koncis teckning. Man skulle kunna säga till
dem, icke: »så skall det målas» men väl: »så
kan det målas». Men förvisso ej af hvem som
dristar försöket, endast af en konstnär, som
förenar Carl Vilhelmsons säkra syn, mogna kunskap
och oryggliga vilja.
Axel L. Romdahl.
OSKAR BERGMAN.
Det är nu rätt många år sedan Oskar
Bergman debuterade i Stockholm,
kanske åtta år, kanske något mera. Debuten var
inte så märklig, och jag tror knappt att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
