Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig dessa tre och till dem ytterligare lägger
Edvard Munch, en handling, som har en halft
revolutionär art, ty hur man vänder saken,
inträder med syntesens män och deras
popularisator Matisse något alldeles nytt i målarkonsten.
Det lär ha framgått med all önskvärd tydlighet
af den jättelika franska utställningen i
Petersburg denna vinter, där alla de representativa
namnen från 1800 till 1911 fått sina platser:
allt gaf en bild af organisk utveckling från
empire till Fontainebleau, från Fontainebleau till
impressionism, men därefter var det punkt, och
redan från nyimpressionismen hade man behof
att börja ny tideräkning. Iakttagelsen är
intressant, äfven om den har mera subjektiv än
allmängiltig räckvidd. Den synes ge stöd åt en
försiktig hållning gentemot detta nya, icke af
konservativ afvoghet, utan af de vänligaste och
mest förhoppningsfulla motiv; en kritiklös
uppmuntran vore i själfva verket mindre vänlig,
ty man kan naturligtvis samla expressionister
i samma syfte som Belzebub lär studera bibeln.
Det intryck jag fått af den finska auktoritativa
hållningen mot den revolutionära konsten hemma
och ute är det allra bästa: ett kultiveradt
konstförstånd, som icke rycker på axlarne och retas
men som icke heller skenar i väg åt vänster, så
långt det kan gå.
För några år sedan berördes Finland på samma
sätt som Skandinavien af den nya rörelsen, och
en mass-vallfart af konstnärer gick till Paris
för att lyssna till de nya konstlärorna och
omvända och bättra sig. Det var sålunda en
parallellföreteelse till våra »Ungas» framträdande,
men den erbjuder dock vissa olikheter, som äro
lärorika att undersöka. Först och främst var
det inte bara den yngsta falangen, nybörjarne,
som gingo, det var också mognade och relativt
färdiga konstnärer, som rycktes med. Detta
sammanhänger väl med fmnarnes redan anmärkta
assimilationsförmåga, deras japanska böjlighet
för det moderna och i allmänhet lefvande intresse
för kontinentala företeelser. Under trycket från
öster vänder sig folkets ansikte mot söder. Och
liksom förr Gallén drifven af nationalistiska idéer
kunde anlägga ett urfinskt sätt att se och
förnimma på samma gång som ett finskt namn, så
bli nu flera generationer förfranskade in i sin
varelses rot. Pekka Halonen, en medelålders man, som
tidigare i sin finskhet målat bondfolk med en
sträf och ganska ledsam Courbetrealism, tecknare
mer än målare, är i sin nya artistiska
inkarnation först och främst kolorist; tre snöbilder, som
hänga i Ateneum, formligen gnistra af ljus och
färg. Antti Favén, något yngre, har i vinter
efter sju års Parisvistelse haft en stor utställning
af gammalt och nytt i Helsingfors och röjer
kanske klarare än någon annan, hur tvingande
magnetisk denna nya inflytelse är — därför att
han icke lyckats vackert förändra sig. Hans
äldre porträttmåleri är ganska färglöst, brunt i
brunt eller brunt och grått, men intressant
genom den brutala schwungen i teknik och
karak-täristikens ypperliga detaljer. En stor
porträttgrupp af konstnärens tre bröder är målad i en
rent af oförskämd silhuettartad form men alldeles
öfvertygande i sin knapphet. Detta har han nu
slungat, denna egenartade stil, och i stället sökt
utveckla färgen. Resultatet har blifvit väl kulör
men icke kolorit; han målar människor i blått
och rödt eller söker drifva upp ljuseffekten med
stora flak af hvitt och gult utan att nå annat
än en black och intetsägande totaleffekt. Han
tecknar för öfrigt briljant och har alltjämt stora
artistiska förutsättningar men är icke en bit bättre
kolorist än på den tiden han var i första rummet
karaktäristiker.
Likväl är detta inget typiskt fall, och jag tror,
att finnarna i öfvervägande grad dragit nytta af
denna färgväckelse. Jag tror ännu något mera:
att de lyckats bättre än de unga svenskarne
trots dessas kanske mera individuella egenheter.
I de ultramoderna finska taflor jag sett möter
man sällan något fullkomligt absurdt, snedvridet
eller affekteradt primitivt. Detta kan bero på,
att de tidigare haft mera målarpraktik, att de
inte äro så unga ungdomar som de svenska.
Men något annat har säkert också spelat in.
De äga nämligen midt ibland sig en kontinental
artist, den engelsk-belgiske William Finch, som för
femton år sedan flyttade till P’inland, en
framstående keramiker och en utmärkt målare. Han
är uppfostrad i neo-impressionism med dess
tek-niskt-mekaniska experiment och har arbetat
tillsammans med den bekante Rysselberghe. Som
målare är han gedignare än denne och hör till
dem, som lyckats förena en viss klassisk
stränghet med de nya färgteorierna. Hans träning
har gjort honom synnerligen skickad till
rådgif-vare och i hans fasta smak och tekniska insikter
om färgernas olika egenskaper kan man — har
det sagts mig — i mycket söka förklaringen
till de yngres framgångar.
De starkaste begåfningarna äro såvidt jag
kunnat se Verner Thomé och Magnus Enckell.
Den förre kan man studera rätt väl i de tre
betydande taflor Ateneum äger, den senare
däremot icke så väl. Thomé har lustigt nog
två till motivet närbesläktade taflor, en
tidigare och en senare — så olika för öfrigt som
gärna är möjligt. Badande pojkar på
sandstranden är motivet. I den äldre taflan är färgen
påfallande blek, ett neutralt svagt gyllendis
som sveper kring både gestalter och strand; i
den senare råder den fullt färdiga
expressionismen med skarpt gröna skuggor och öfverhufvud
våldsamma kontraster. Thomés mästerstycke
hittills är ett parkmotiv från Marseille af osökt
enkelhet men behandladt med det yttersta
färgraffinemang. Man ser en tom landa, som häller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
