Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TATYER, HVAD GÖREN I?
Utan tvifvel har den berömde
gustavi-anen, som slipat den kända förebilden för
ofvanstående fråga, understundom känt ett
behof att lämna de elyseiska tempelgårdarnes
fullkomligheter och betrakta huru smaken och
snillet sedan hans tid omdanat Stockholm. Han
har med skyldig respekt först gjort sin konung
uppvaktning, där han står i brons på
Skeppsbron, och gladt sig åt att kunna hälsa hem till
Sergel, huru öfverdådigt hans Apollo höjer sig
från sin kraftiga piedestal och breda terrasser,
hur silltunnor och öllådor staplas omkring dess
fundament, hur lassaronerna sola sig vid sockelns
fot och barnen klättra mödosamt för de branta
trappstegen. Allt detta småmyllrande lif gör
kungen ännu mer majestätisk och stor och man
tycker, att det är han, som med sin trollgeste
sätter Skeppsbrons lif i gång. I placering och
uttryck är denna skulptur ett noggrant motstycke
till slottet, hvars lugna bredd icke bara beror
på dess egna proportioner utan också på
kontrastverkan mot det nedanför liggande
Stockholms smärre privatbyggnader (en kontrast som
man i våra dagar gör allt för att utplåna). Utan
tvifvel hafva de nordiska folken geni, citerar
Ehrensvärd sig själf.
Han går därpå öfver Norrbro och märker
framåt blickande att verkligen L’archevéques
förslag till sockelgrupp å
Gustaf-Adolfsmonumen-tet blifvit utfördt. Man såg den ju redan på
Ehrensvärds tid både i Snacks och i Martins
gravyrer, men under hela 1800-talet har man
hört gubben L’archevéques kraxiga knot och
Sergels mustigare svenska omdöme öfver de
efterkommandes senfärdighet.
Han märker dock till sin förtret, att Nicodemus
Tessins projekt till kupolkyrka bakom statyn
icke realiserats ännu. Den enhetliga »förgård»
till slottet, som den store arkitekten planerat,
hade på Ehrensvärds tid delvis kommit till
utförande uti de två symmetriska palatsen vid
torget. Ett af dem är nu rifvet!
Sä sjöman och amiral Ehrensvärd är,
förspörjer han dock vid åsynen af detta en
börjande sjösjuka, i synnerhet då han vänder sig
om och märker, att hela fältet framför slottet,
be-räknadt på det noggrannast afvägda
jämnvikts-läge, icke blott förlorat sitt gamla centerbord,
Norrbrobasaren, utan nu faktiskt håller på att
kantra. Skyhögt tornar sig en oceanvåg i
Riksdagshusets gestalt. Det är fullt af kolonner,
men det räcker icke att ropa: Kolonner, hvad
gören I? Han måste protestera med en röst,
som omfattar murarnes hela vidd: Hus, hvad
gör du?
Sorgsen går han sedan omkring i staden,
mest intresserad för statyerna, ibland mera nöjd,
men ofta surt frågande:
Staty, hvad gör du?
Ehrensvärd har i sanning skäl att känna sig
förbryllad och stött. Det sekel, hvars ingång
han upplefde, har brutit med all förnuftig
tradition i statuarisk konst. Fotografins och
naturalismens tid har haft den i gustavianens ögon
underbara teorien, att konst framför allt skall
af-bilda natur. En staty skall vara som en riktig
människa posterande på gatan. Poliskonstapeln
är dess förebild.
Så inrotad är denna skefva föreställning, att
man äfven hos de konstlärde möter den
uppfattningen, att det naturtrogna är utvecklingens mål
i konsthistorien, alltså att egypterna formade sina
statyer så monumentalt massiva och så utfyllande
blockets ytor icke på grund af en storartadt
säker smak utan på grund af bristande förmåga,
att den grekiska konsten framskrider och blir
berömligare i den mån som statyerna bli mera
människolika. Utvecklingens pil i
skulpturhistorien riktas mot en pol, som heter vaxkabinett
eller åtminstone gipsafgjutning. Och dock är
det först 1800-talet, som på allvar hyst denna
fordran. Grekernas skulptur, äfven den mest
naturalistiska, var långt mera arkitekturbunden
och därigenom befriad från illusionsverkan, än
hvad vi, vana vid de i museerna nedstigna
marmorgudarnes alltför mänskliga later, bruka
tänka. Medeltidsskulpturen är från början till slut
en verklig högskola i dekorativ säkerhet. Ännu
1600-talsbildhuggeriet, såsom vi exempelvis kunna
iaktta det på svenska 1600-tälsfasader, formar
sig till de vackraste helheter. Se portalerna i
gamla staden! Hur ofta studeras de af
Akademins bildhuggarelever? Burchardt Prechts
guldänglar, draperier och predikstolskorgar foga
sig efter (resp. kontrastera mot) kyrkornas
stenpelare som trädstammar, grenar och bladverk
efter terrängens massiv. Ännu under 1700-talet
uppehälles denna förbindelse mellan arkitektonisk
och skulptural konst, som bäst garanterar den
senares dekorativhet. Dock är det under detta
århundrade, som förfallet närmar sig, en följd
af det mer och mer ensidiga inriktandet på
människokroppens framställning i skulptur. Dock
är det med 1700-talets liksom med renässansens
och antikens statyer ofta så, att de från början
varit tänkta för placering i en viss arkitektonisk
miljö, som befästat deras verkan, men att senare
tider genom isolerande placeringar i
privatsamlingar eller museer beröfvat dem deras
ursprungliga rikedom.
Utom det dekorativa behaget, som äfven
sekunda varor från äldre tid äga, närmade de sig
åskådarnes hjärtan genom sitt innehåll. I
synnerhet gäller det om medeltiden. Dess
legendariska eller symboliska skulptur hade så mycket
att förtälja, att dörrarna öppnades för dem äfven
in till de millioners ögon, som i våra dagar icke
kunna räknas till skulpturens ordinarie publik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
