- Project Runeberg -  Konst och konstnärer / Årg. 3 (1912) /
62

(1910-1914) With: Albin Roosval
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ingen, som lärt känna medeltidskonsten, kan
underskatta betydelsen af detta för konstverket,
konstnären och åskådarne. —

Statyns legitimation borde alltså, om vi få
draga lärdomar af historien, innehålla
vittnesbörd om två saker: 1:0) att den är dekorativ,
2:0) att den har något att berätta. Den första
fordran är gifvetvis den främsta. Form är till
för sin forms skull först och främst. Eljest, om
det gällde bara att berätta, kunde man ju lika
gärna dela ut tryckta skrifter.

Fordran på ett berättande, eller på annat sätt
tydligt själsligt innehåll är emellertid mycket
önskvärd, som kanal till människorna. Vissheten
om hvad statyn »betyder» sätter lättast de
antenner i rörelse, hvarigenom de konstnärliga
formerna uppfattas.

Om vi fortsätta vår Stockholmspromenad,
finna vi i Humlegården ett ypperligt område
att demonstrera dessa fordringar på.

Börjesons Scheele är dekorativ. Den kunde
vara det ännu mera om träden stodo lummigare
i cirkeln omkring honom — helst skulle där
planteras en kollonad af stammar omkring
honom, så att hela Floras kulle bildade ett
rundtempel med två omgångar. Det skulle icke
vara sämre för barnens lekar att ha de många
stammarna att leka labyrint omkring. Och
Börjesons för luftverkan något för spinkiga
former skulle få en skyddande interieur-artad
om-gifning. Dock, dekorativ är denna Scheele
redan. Men är han innehållsrik? En drömmare
bland deglar och retorter, en ung Ibsen som
apotekarelärling. Men den stora uppfinnaren,
vetenskapsmannen, som med eröfrarens våld
rycker naturens hemligheter från henne?

Något af denna vetenskapens patos har
snarare den sista Scheele, Carl Milles’ i Arboga.
Han står på sina breda skor stadigt, men
tyckes dock darra i knävecken under intrycket af
det mysterium han upplefver. Han lyfter händerna

— för att se bättre mot ljuset retortens innehåll,
ja, men också för att berätta, att hela hans
intellekt »lyfter sina händer» upp mot den
underbara afslöjade naturens »berg och hus».

*



Sådana både ur dekorativ och
innehållssynpunkt mindervärdiga ting som
Wieselgrens-bysten i samma vår Humlegård kunde knappast
vidröras i detta samband. Men det är
nödvändigt att icke passera förbi den utan protest.
Byst, hvad gör du!? Du har ingen skön form

— ingen form hvarken i dig själf eller i din
omgifning, mer uppenbarar ditt innehåll. Hela
din uppgift är att vara ett porträtt af en
berömd man och t. o. m. detta lär vara
miss-lyckadt. Ställd i nära samband med
bibliotekets murar skulle både formen och innehålls-

associationerna lättare vunnits. Tänk om
Fryxell-bysten, Wieselgren-bysten och medlen för de
nya statyerna i Bibliotekets förstuga kunde enats
till en gemensam uppgift — gärna med ett
likartadt program: allegoriska statyer och
byster af vittra stormän, bland hvilka dessa två
kunde inledt raden! Det hade kanske resulterat
i en väl öfvervägd helhet, icke i plotter som
nu! Men sällan ser man tydligare huru
blygsam smaknivån i våra dagar är med afseende
på skulptur. Förståelse finns för
utställnings-gods och museumstatyer, men icke för planer
att kringfläta och genomspinna hela byggnader,
hela trakter med bildhuggareverk.

Christian Erikssons marmorstatyer i
Bibliotekets förstuga framställa en läsande man och en
läsande kvinna, båda stående. Såsom man
hos denne utomordentlige figurskulptör kan
tänka sig, äro de ur alla synpunkter, i och för
sig, förträffliga. I synnerhet kvinnan med sitt
uppgående i den intressanta lektyren af ett
långt färskt korrekturblad. Det är bilden af
husets dotter, läsande roliga böcker. Mannen
midt emot är en duktig arbetare, som samlar
hela sin själskraft i uppfattandet af en populär
föreläsnings ord, som han antecknar. Detta
är innehållet: litteraturen och vetenskapen sedd
ur den omedelbara lättsmältaste användningens
demokratiska synpunkt.

På ett sorgligt sätt och vis är detta innehåll
just det rätta! Aldrig har väl den berättigade
klagan öfver huru Riksbiblioteket missbrukas
till läsehall — fått ett så tydligt uttryck. Men
det är förvånande, att denna lärda institution
vill sätta en dylik skylt för sin verksamhet.
Det finns en Minerva-uggla skulpterad på en
pelare inne i expeditionsrummet. Men hon är
både gömd och ful; om någon nånsin sett henne,
har han i hvarje fall icke anat i henne
symbolen för husets verksamhet, hvilket väl dock
ligger närmare en vetenskaplig samlings än en
läsesalongs. För Arbetareinstitutet äro de båda
marmormänniskorna, hvad innehållet beträffar,
som skapade. Kanske också till formen, som
flankfigurer till föreläsareestraden?

Det vore synnerligen lyckligt om en dylik,
flyttning kunde åstadkommas. Ty i sanning
vetenskap och dikt kräfva innehållsrikare
tolkningar. Här är icke platsen att antyda ett
program för dylikt. Jag vill bara erinra om
hvilka grepp i strängarne som andra konstnärer
gjort, då de stått inför uppgiften att allegorisera
vetenskap. Durers kopparstick »Melancholia» är
en sådan bild af forskningen. Han behöfver
endast nämnas. Apokalyps-träsnittenas Johannes
som biter i boken, som ängeln gifvit honom är
en annan. Där minns man att böcker icke är
lektyr endast. Ibland äro de mat och dryck för
den uthungrade. Ibland är umgänget med dem
en »kamp med trolde i hiærnens og hiærtets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:04:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kok/1912/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free