Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Justus Lundegårds konst sjuder af lif och save.
För honom är Skåne thet landet Gosen, som
dryper af honung liksom hans pensel dryper
af olja. Han ger fruktbarheten, som fyller
hvarje bakgård med snärjande gräs, hvarje åker
med vajande säd. Man tycker nästan, att
ramarna till dessa allt för små dukar skola sprängas
af denna oemotståndliga spirkraft, detta
prunkande ymnighetsflöde. Det är ingen nobel och
kräsen konst, men den är sund och manlig.
Det ligger ett drag af butter hvardaglighet
öfver de grådaskiga små dukar, som Per
Gummeson har sammanfört. Hans färg kan vara
brokig, men den är det utan glädje. När han
målar en stensatt bondgård, denna guldgrufva
för verklighetsstudiet och fantasin, berättar den
honom ingenting. Stenarna, som ha tagit form
och färg af generationers arbeten och lekar,
ligga där omsatta i en liflös yta af brokiga
färgklickar. Bäst är konstnären i ett par af sina
tidigaste saker, i »Blommande kastanj», där
marken visserligen är tom men trädet, med sin rika
grönska, ännu kall och frisk efter det svala
vårregnet, är studeradt med ett ödmjukt tålamod,
som har burit frukt. Och »Efter regn.
Röstånga» ger med sitt enkla motiv — en vattensjuk
väg förbi en fuktigt mörkröd husgafvel — höst-
dimmornas pressande tyngd öfver den skånska
lerjorden.
Hvad Albert Larsson förmår visar han bäst i
sina skymningsbilder, där man har ett intryck
af att man måste smyga tyst i åkerstubben för
att inte väcka gårdens folk, som har gått till
hvila bakom längans trygga korsvirksmurar.
Ytterst vid hafvet har Fritz Kärfve funnit ett
eget fält, ett bortglömdt stycke mark. Jag vill
minnas, att hans första försök att återge den
skånska sandstranden ej utföllo fullt lyckligt,
de saknade ännu kultur. I de nya bilderna,
»Månsken i klitten» och »Öde trakter» har han
adlat sina motiv, har han fyllt de stelnade
vågorna med stark fantasi. Marken med sina
brustna konturer får något af ett månlandskap
med lifstomma dalsänkor och slocknade
kratertoppar. Sandreflarnes glidande linjer och
blekblåa skuggor fjärma sig för vårt medvetande i
jungfrulig oberördhet och andlös tystnad.
Det är i markens teckning och färg, som
Kärfves förnämsta styrka ligger — i vattnets
och luftens behandling står han icke ännu lika
högt. I »Månsken i klitten» är molnväggen
torrt målad och i »Öde trakter» med dess nobla
och fasta färganslag störes intrycket af de
parallella vågorna och hafvets sluttande plan. Men
ALBERT LARSSON. FATTIGMANSHEM. OLJEMÅLNING.
TILLHÖR KONSUL G. ZÄTTERSTRÖM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
