Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förskaffade honom ett välförtjänt erkännande.
Dessa ting med en viss sorgmodig
skymnings-stämning i sina tunga och enkla färgplan skulle
säkerligen göra sig ännu bättre i väfnad än i
olja.
Henning Malmström är en vandyckyngling,
som kanske med tiden kan utveckla sig till en
hel karl. Hans fara ligger i en allt för söt färg.
Han har målat sig själf och med nästan samma
andakt en »Gammal gumma», som för öfrigt
har ganska mycket karaktär.
Ossian Gyllenberg är en helt ung tillbedjare
af den höga slättluften, hvilken han likväl ännu
murar allt för påtagligt väggfast, men den
»Skymning», som silar ned som ett förfriskande regn
öfver slättens förgrämda arbetsrynkor, har han
sett i en konstnärligt enhetlig, blåaktig skiftning.
Sven IValbergs artilleritafla och »själfporträtt»
äro välkända sedan gammalt. I Hjalmar Asp
har han fått en konkurrent som hästmålare.
Den senare utställer en följd ojämna, delvis
barnsliga, delvis talangfulla pasteller och
teckningar i svart och hvitt.
Axel Teodor Kulle har fastnat i en förtrollad
skog med underlig och dyster växtlighet och
löfverk som ser ut som tofviga hårtestar. Den
är overklig och lufttom liksom hans slättbilder,
men i »Gammal prästgård» har han tittat ett
slag till på naturen och visat, hvilka
utvecklingsmöjligheter han besitter som realist.
I Anders Jönsson har Skåne ändtligen fått en
bildhuggarebegåfning af betydenhet. Hans
»själfporträtt» med det öppna och energiska ansiktet
är modelleradt med en lugn och formsäker
fasthet, fjärran från all sökt originalitet. Typiskt
fransk är »Kvinnotorso» med sina behagsjuka
ytterlinjer och sin utomordentligt känsliga
ytbehandling, som ger en sensation af
människohud med reagerande nerver och pulserande blod.
Axel Gauffin.
här med särskildt eftertryck lyckats suggerera
den vällustblandade rysningen, som flickans
nattljumma kropp känner inför vattnets svalka.
Det är inte bara den lilla damens pose och
teckning, som uttrycka denna »frisson*; — den
pricklande känslan af motsättningen mellan varmt
och kallt öfverföres på åskådaren kanske ännu
starkare genom färgen, då han ser den däfvet
varma kroppen i sin oändlighet af spröda
elfenbenstoner emot omgifningens kyliga spel af blått
i blått och isigt hvitt. Denna motsättning
drif-ves upp och knytes på ett öfverraskande sätt
ihop af den violettröda kudden bakom flickans
rygg. — Inför denna öfversensibla ljusskildring
förstår man, att etsaren Legrand inte nöjer
sig med sin konsts första vapen — linjen.
Med den ger han konturen, full af en modärnt
nervös sundhet, men för att kunna skildra allt
mjukt och lefvande därinnanför måste han finna
på nya och hemliga metoder, som draga ut det
yttersta af det svartas och hvitas
nyansmöjligheter. Här i målningen gör han detsamma med
ett enkelt men till dess finaste fördelningar
drif-vet färganslag. Hans spirituella linje, som på
etsningarna aflockat kvinnokroppen så många
nya aspekter, skapar också här ett egendomligt
formkomplex, som på ett par ställen t. o. m.
kan komma en att undra, om han inte gjort sig
skyldig till felteckning.
I teckning och ljusskildring visar Legrand sig
här som ett barn af samma tid som Renoir och
Degas, men lika starka äro de band, som förena
honom med de stora rococomålarna, framför allt
Boucher, hvars läckra kvinnokroppar ofta afteckna
sig mot en blågrön verdure.
Trettio år äldre än Legrand var Antoine
Vollon (1833—1900), hvilken målat den andra
taflan, ett stilleben, som är af en fulländad
koloristisk jämnvikt med sin varma försmältning af
toner i grått, gult, grönt och rödbrunt.
E. IV.
Legrand. la baigneuse.
PÅ Nationalmuseum har sedan någon tid
varit utställda ett par målningar som, nyligen
förvärfvade af vår kräsne och oförtrutne samlare
herrThorsten Laurin,äro en stimulerande hälsning
från världens mest konstkultiverade land. Det
ena är en oljemålning, kallad »Morgonbad», af
tecknaren, etsaren, målaren och — på sistone
—- skulptören Louis Legrand. Det är inte första
gången i den franska konsthistorien som vi möta
»baigneusen», den unga flickan beredd att löga sin
nakenhet förr i världen i en skuggad källa, på
de sista årtiondena i sin »tub», det franska
hemmets anspråkslösa form för badrum. Bland dessa
badande flickor syns det mig, som om Legrand
Några nya arbeten af
HELMER MASOLLE.
Som bekant hölls förliden höst en stor
internationell konstutställning i Rom, i hvilken bland
andra äfven en del af våra inhemska
konstnärer deltogo. Bland dem som haft för afsikt
att låta sig representeras där nere var äfven
den bekante målaren Helmer MasOlle, som
ämnade utställa ett porträtt af konung Gustaf V.
Förarbetena började redan förra året, men
så måste arbetet plötsligt läggas ner på grund
af konungens sjukdom och långa vistelse
i södern. Som hr MasOlle samtidigt erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>