Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
parerades af de krasst nyttighets-ifrande
bönderna, hvarefter på 90-talet hela det genom 66
frigjorda samhället af kapitalismen kittades
samman till en stor enhet: klass-samhället, såsom
hvars opponenter de nyskapade industriarbetaraa
framträdde.
Med dem dyker en alldeles ny synpunkt upp,
nämligen rättvisans, i bjärt motsats till den
maktägande nyttan.
Men därmed ändrar också det hela karaktär,
ty rättvisan, det är återförandet af den ideella
synen, medan nyttan sönderfaller i rent praktisk
godtycklighet. Men i rättvisan ligger aktningen
för det andliga värdet, och genom hela denna
politiska svängning visar det sig alltså, att nu har
den förut maktägande »naturen» med
kapitalismen sagt sitt sista ord för denna gång, och
nu är det återigen det mänskliga, som träder i
förgrunden. Och undersöker man återigen de nya
krafven, så finner man, att de alla samlas i en
gemensam brännpunkt: krafvet pä en ny stais-idés
realiserande.
Sålunda står tiden åter inför idén såsom
huf-vudmakt, och det är därför inte heller mer än
naturligt, att man i politik, i filosofi, i konst,
arkitektur och litteratur, ja, öfver hela linjen
kan märka ett allt tydligare intresse för den
idé-värid, som besegrades 66, ty instinkten säger
en, att det är den, som nu, i ny form, återigen
framträder.
Därmed är traditionen återknuten, och det
första område, på hvilket detta realiserats, är
arkitekturens, och där kan man alltså lära.
§ 8.
Hvad lär en då arkitekturen?
Jo, att godtycket, den s. k. »individualismen»
står inför slutet, att tiden måste öfvergå från
intresset för den enskilda människan till intresset
för det allmänt mänskliga, från det subjektiva
till det objektiva, från det individuella till det
generella; från känsla till förnuft, från »natur»
till idé.
Och här stöta vi på van Gogh i hans
programpunkt n:o 1: modärnt måleri skall framställa
idéer.
Och är det icke detta, de nya målarna dunkelt
trefva sig fram till, ehuru de än så länge icke
måla idéer utan — teorier? Matisse’s,
futurismens, kubismens o. s. v.
Men de äro på rätt väg.
Är det inte detta, som gör, att de allt mer
försöka sig på figur-saker och därmed visa
riktigheten af programpunkt n:o 2: dessa idéer skola
framställas genom figurer? Fastän de ännu inte
funnit sin väg utan fortfarande, bundna af
teorierna, framställa figurerna i hvila.
Men dock — deras figurer äro för dem
huf-vudsak, och deras landskap, ja, ehuru vackra
i färg, likna de mer en brokig klädtvätt, upp-
hängd på linor, än inifrån uppbyggda geologiskt
nödvändiga »paysager». De ha icke sinne för
»naturen» annat än som fond och ram, de ha
sinne för människor, och den mest dryftade af
dem, Grunewald, har sina figurer att tacka för
sitt namn.
Men färdig konst — det ha de ännu knappast
gjort, ty de ha ännu icke upptäckt
rörelseprincipen, som är uttryckt i programpunkt n:o 3:
figurerna skola framställas i arbete.
Ty först då de ge det enda, som hvar
generation skall ge, uttrycket för sin egen tid, blir det
konst; och vår tid är den första i historien,
som till hufvudkaraktär och vapen har arbetat.
Detta kände van Gogh, därför att han, sådan
han framträder i sina bref (den vackraste
konst-närsbild man kan finna!), var ett stort och
egendomligt geni.
Och därför har han kunnat samla tidens
konstnärliga sträfvan i detta korta program,
som här ofvan blifvit följdt.
§ 9-
Nu återstår endast att se, om det kommer
att gå i enlighet med denna uppfattning af
frågan. Man undrar kanske efter vägen, och den
torde knappt finnas annanstans än där
arkitekturen funnit den: anknytning till och
utveckling af gamla nationella värden och så än en
gång: förhärligandet af det mänskliga förnuftet
i alla dess former och segrar öfver »naturen».
Där är vägen: från naturen till människan igen!
En gammal kinesisk
MÅLNING.
VlD årets början utställdes på
Nationalmuseum en stor kinesisk målning, som är
så pass kvalifikativ, att den berättigar till ett
omnämnande, äfven om detta så här fram i juni
bryter mot den heliga aktualitetens lag. — Taflan
tillhör vår konstlärde orientalist dr Fredrik
Martin och kallas af honom, om jag inte
missmin-ner mig, En helig man, kinesisk målning från
700-talet, Wu Taotze’s skola. Det faller mig
inte in att hvarken bestrida eller bekräfta ett
sådant antagande, en återhållsamhet hvilken
torde vara så mycket förlåtligare, som äfven de
ledande vetenskapsmännen måste röra sig med
hypoteser och sannolikhetsbevis, då det gäller
gammal kinesisk konst och dess kronologi.
Säkert är, att doktor Martins målning företer
stilistiska likhetsdrag med några af de
målningar, som i allmänhet hänföras till
Tangperio-den (618—960).* Det är under denna tid
* Det är O. Miinsterberg, den uppslagsrike
orientaliske arkeologen som i sin kinesiska konsthistoria
lämnat de flesta uppgifter, af hvilka jag här användt mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
