Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutna krets ger honom det ideala rummet, utan
horisont och utan atmosfär, i cirkusartisternas
halft automatiska rörelser finner han den
upprepningens stilisering, som ligger till grund för
hela hans kompositionssätt, och i deras i det
starka elektriska ljuset lysande dräkter finner
han uppslaget till de praktfulla koloristiska
harmonier, som han sedan omdiktar i sin atelier.
Ty hans konst är liksom Eugéne Janssons en
min-neskonst och har intet med modell att skaffa;
däraf den djärfva förenklingen och bredden, som
föga bekymrar sig om detaljens absoluta
riktighet. Han är i många stilistiska afseenden en
elev af japanerna, men som kolorist står han
på ganska själfständig botten. Och han är i
främsta rummet kolorist, ja, med en ensidighet
och hänsynslöshet, som vi här hemma knappast
förut bevittnat. Valörer, luftperspektiv
försummar han fullständigt, bakgrunden, vare sig den
nu består af åskådare eller ett par clownfötter,
gör sig endast gällande som färgfläckar. Och
hvad man fåfängt skall söka i hans cirkustaflor
är den specifika cirkusatmosfären med dess
artificiella ljus. Iakttagelsen kan lätt konstateras, om
man jämför en af hans cirkustaflor med en
fri-luftstafla, såsom t. ex. »På verandan». Det är
samma ljusatmosfär i båda. Detta är utan
tvif-vel en brist och en väsentlig sådan. Det
förlänar hans taflor en materiell tyngd och beröf-
var dem ett väsentligt karaktäristikon. Däremot
kan han modellera på ett i all sin kärfhet
ypperligt sätt; se t. ex. det kvinnliga ansiktet på den
»Spanska dansen», för öfrigt det största
koloristiska praktstycket i samlingen med sin djupa,
mättade harmoni af rödt, blått och violett. En
utsökt färgharmoni i blekrödt och djupblått ger
äfven den originella taflan »Han är död», järnte
den förstnämnda det yppersta af hans produktion
hittills och åstadkommen med en något sobrare
teknik.
En kraftig och originell begåfning med ett
utprägladt färgsinne, en bred och Summarisk
karaktäriseringsförmåga, men verkande med
något forcerade medel. Det ödslande med färg,
som utmärker honom liksom Axel Sjöberg,
häm-nar sig stundom. Det gäller här som öfverallt
inom konsten, att medlen äro berättigade endast
så långt de äro nödvändiga. Ofverskottet blir
icke något kraftöfverskott utan en död massa;
när färgen icke betyder något utan endast
verkar färg, hör den icke duken utan färglådan till.
Det är däremot en af prins Eugens finaste
egenskaper att hushålla med sina medel och
aldrig låta formen göra sig gällande på
innehållets bekostnad. Det kan stundom komma honom
att te sig en smula tam bredvid våldsammare
temperament, men hur väl stå sig icke hans
verk i sin diskreta och kärleksfulla
genomarbetning, hur mogna de icke och vinna med sin
stilla, reserverade öfvertalning. Det finns i dem
en viljans och iakttagelsens aristokrati, som man
icke är alltför bortskämd med i våra
demokratiska tider. Exempel därpå erbjuda snart sagdt
alla de smärre dukarna i hans samling; och det
icke minst talande exemplet erbjuda de stora,
dekorativa verk, som tillhöra utställningens
yppersta, kartongerna till Dramatiska Teaterns
fresk och den i olja målade altartaflan för Kiruna
kyrka. Den senare är hans djärfvaste verk
hittills, där han med alla den moderna teknikens
hjälpmedel drifvit upp sin färg och sin
ljusskildring till en förvånande höjd. Men hvad
som är vackert och beundransvärdt är, hur dessa
medel dock fullständigt underordna sig det
andliga syftet, och hur de äro fyllda med den
vision af ett stilla, strålande, i lycklig hvila sänkt
sommarlandskap, en »helig lund» på slättens
vida rymd, som är taflans panteistiskt religiösa
innebörd. Och dock är jag viss på, att verket
först på sin bestämda plats fullt kommer till sin
rätt; som alla dekorativa verk och i än högre
grad längtar det till det tänkta rummets
afskild-het och lugn. Här, på den brokiga
utställningen, vittnar det i främsta rummet om hur
fullständigt konstnären nu behärskar sina medel,
och hur segervisst han kan gifva sig i kast med
de största och svåraste uppgifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
