Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN BAUER. TECKNING TILL OMSLAG TILL EN JULTIDNING.
Svenska konstnärernas
förenings TJUGONDE
ÅRSUTSTÄLL-NING. AF JOHNNY ROOSVAL.
SVENSKA konstnärernas förening afhåller denna
sommar sin 20-årsutställning i konstakademins
salar, och har haft den lyckliga idén att fira
jubileet genom att låta veteranernas verk från
Föreningens grundande och dessförinnan visa
sig sida vid sida med årets frukter. Man har
skäl att vara tacksam för denna idé. Den
erinrar åskådaren om en alltför ofta glömd
sanning: att konsten icke är af samma natur som
blusmönster eller hattfasoner. Det är icke le
dernier cri det kommer an på. Det händer ju
visserligen ofta, att de färska dukarna, som bringa
det noch nie dagewesene, ha det nybakade
brödets lockande makt (som dock ofta är så
svårsmält för människomagen); men det inträffar
lika ofta, att konstverkets natur visar sig vara
parallell med vinets. Åttiotalets skördar ha
mognat i källarne och man kunde godt ha
bjudit på prof från föregående årtionden också.
De goda drufvorna omhuldas af tiden och till
vår förvåning märka vi, mot huru likartade
mål de olika generationerna gå pä skilda vägar.
Redan inom seklets gränser upprepas vissa
smakens kretsgångar, liksom det i stort sedt sker
inom hela världens konsthistoria.
Tyvärr har den retrospektiva delen af
utställningen icke kunnat få det önskade omfånget.
Man saknar där t. ex. Julius Kronbergs och
Cederströms alstring, som var så betecknande
för tiden omkring 1 880 och hvars ännu skeende
produktion icke borde saknas. De representera
en figurkonst, hvars existens är nödvändig, om
vårt måleri skall sägas vara byggdt på en
allsidig konstnärlig kultur. En betydelsefull kämpe
i samma garde är visserligen företrädd på
utställningen och det rätt rikt, Georg von Rosen.
Men man saknar ett hans hufvud-arbete, som
skulle kunnat bilda en medelpunkt för det hela:
Drottning Dagmars uppväckelse, hvilken hade
varit desto värdefullare för svenska åskådare, som
den hänger undangömd i Danmark.
Utställningens ledning har, såsom jag inhämtat, gjort
allt hvad tänkas kan för att få låna taflan
öfver sommaren, men det har strandat på
ägarnes motvilja mot utlånandet, rätt
märkvärdig, då man i detta fall väl hade förpliktelser
både mot konstnären och hans land.
Utställningens starkaste intryck är det svenska
landskapet. Landskapet öfverväger i så hög
grad, särskildt då man jämför den samtidigt
pågående utställningen af Konstnärsförbundet, att
det förefaller som om verksamhetsområdet genom
en fredlig öfverenskommelse delats upp mellan
de två största konstnärsgrupperna i Sverige.
Man har hört förebråelser riktas mot
landska-pisterna för deras ämnesbegränsnings skull. En
lika oberättigad som otacksam förebråelse. Hvem
har tänkt att klandra van Goijen eller Ruisdael
för att de icke målade människor? Det är
verkligen en parallell mellan Konstnärsförbundets
förhållande till Föreningen å ena sidan och å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
