Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sticken i Suecia antiqua äro de mäst kända
äldre exemplen. Genom svenska lärjungar gaf
den franske vedutmålaren Vernet i midten af
1700-talet impulsen till ett verkligt måleri af
vyer, landtliga eller stadiska. T. ex.
Säfven-bom. (Ännu i våra dagar märker man, hur
gärna de individuella »veduterna» målas, hälst
en viss trakt af vissa konstnärer. Det skulle
icke vara ur vägen att på hederligt topografiskt
sätt i tafveltitlarne anmärka den precisa
geografiska punkten, för såvidt det är frågan om
porträttlandskap.)
En ny fransk-engelsk impuls ges oss i Martin,
banbrytaren för det stämningsbetonade
landskapet; empirmålaren Fahlcrantz är den store
frås-saren i detta. Efter honom en generation, hvars
läromästare är nederländarnes sakliga landskap.
Raden börjar med Wickenberg och kan anses
fortfara till ungefär 1880. (Det nederländska
inslaget är oftast blott indirekt, Diisseldorfs,
Schweiz’, Fontainebleau s samtida måleri verkar
omedelbarare.) I den höjer sig en kraftgestalt,
Marcus Larsson. En vresigt kuperad terräng, med
klippblock och rakt mot åskådaren forsande
vattenfall eller bäck är det hans temperament önskar.
Liknande motiv härska länge. Såväl Edvard
Bergh som Alfred Wahlberg, de båda stora
namnen eljest på andra sidan 80-talet, ha en
heroisk förkärlek för det klippiga landskapet,
som stupar ned emot åskådaren.
Detta hufvudmotiv från en gången period
möter i ett af utställningens äldsta landskap,
dystert grått i en alltför förgylld ram —
Kindborgs »Afton vid en å» (af 1883) äfvenså i
Alfred Thörnes »Vattenfall, högsommar».
Ett annat landskapsmotiv med traditioner från
Diisseldorftiden och ännu
längre, med bönder, vagnar
och hästar på vägen som
staffage, har också funnit
plats här i Olof Arborelius’
Timmerkörare i Dalarne
(dat. 1884). (Arborelius har
sedermera på ett mästerligt
sätt utbildat en specialitet:
den soliga, friska grönskan,
kontrasterande mot grå
himlar och svarta stammar,
t. ex. »Solglitter i maj».)
Redan omkring 1880hade
svenskar börjat påverkas af
franska landskapister, som
fordrade, att landskapet
skulle målas i fria luften,
troget återgifvande intrycket
af modellen.
Impressionismens landskap. Denna
fordran följa många ännu i dag,
och dock är det en så
bestämd skillnad mellan 80- elsa hammar-moeschlin. likfölje i leksand. oljemålning 1912.
talslandskap och 1900-tals. De senare äro
mång- och starkfärgiga. De förra äro
enhetligare i färg med blå, grå och hvita toner.
Ögat märker ju i fria luften först och främst
kontrasten mot innerumsljuset, inomhus är allt
varmare, utomhus allting kallare i färg,
därför målade friluftsfärgens målare så gärna
allting i blått. Företrädesvis är det de i
Frankrike målade dukarna, som lysa blått. Se
Scliultz-bergs »Höstdag vid Gréz» eller Bergströms
»Sommar vid Seinen». Se på samma gång, hur fint
och pyntadt landskapet är hos dem. Målade på
Frankrikes kulturmark stå alléer och rabatter
knappast att undvika. Som hufvudmotiv är den
svenska vildheten och kargheten för ett årtionde
försvunnen och flackt kulturland i blå solskuggor
träder i stället. Svensk konst är halffransk
liksom fordom på 1730- och 40-talen för att blott
nämna en af de många kontakterna mellan
Sverige och Frankrike.
Öfvergången mellan 80-talets franska och I900:s
äktare svenska landskap är icke tillräckligt
illustrerad — möjligen genom en Alfred Bergström,
»Sibyllegatan, vinterafton», sign. 1892. Den
svenska snön ersätter det franska dammet,
ar-betarne med kärran sätta det af 80-talet så
omtyckta kroppsarbetare-momentet i bilden. Men B.
är hemma i Sverige och målar den svenska
graniten, vresig och blottad, fastän midt på
Sibyllegatan. Mot granit och gran går också
motivvalet tillbaka, särskildt hos den ledande inom
den åsyftade gruppen, Kallstenius. Tyvärr är
han icke retrospektivt företrädd längre tillbaka
än omkr. 1906, men därefter desto rikare. Det
är som sagdt något i motiven af den karga
svenskheten från Marcus Larssons tid, men redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
