Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närlig förmåga. Utförandet af detta verk, om
hvilket man sagt, att »dess motstycke torde
saknas norr om Alperna», räckte med biträde
af flera yngre konstnärer under Skovgaards
ledning i io år. Om dess väldiga omfattning får
man ett begrepp, när man hör, att då Skovgaard
i oktober 1906 lämnade Viborg efter de gångna
10 åren, voro öfver 4,000 kvadratmeter muryta
täckta med bibliska bilder al fresco, å hvilka
förekommo mellan 4 och 5 hundra figurer, de
flesta i kroppsstorlek och många ännu större! *)
Den nu till Nationalmuseum skänkta målningen
af den danske konstnär, som med fullt fog kan
kallas nutidens förnämste religiöse målare i
Skandinavien, är ett verk af ganska färskt
datum, signeradt »J. S. 1911».
Under en himmel, hvars starkt blåa luftrundel
omsvepes af ett stort fuktigt hvitt sommarmoln,
sitter Eva invid en liten vattensamling i ett
tropiskt skogslandskap. Hon har satt sig på
en sten, mot hvilken hon stöder ena armen,
medan den andra hvilar sysslolös i skötet och
det ena benet slagits öfver det andra, allt
medan hon lyssnar till hvad den stora, i grönt
och guld glänsande ormen, som ringlar sitt
hufvud i en uttrycksfullt pekande rörelse bort
mot henne, kan ha att förtälja. I bakgrunden
sysslar Adam, halft dold af det höga gräset,
med några hästar på den solbelysta ängen
invid ett mäktigt böljande skogsbryn, öfver hvilket
en palm höjer sin smärta, grågröna krona.
Bredvid Eva intages förgrunden till höger af ett
stort löfträd, hvars grönska, förökad af snärjande
lianer och bruten af ett par klättrande mörka
apor, lyser i mustigt mossgrönt, medan ett par
stora, strutsliknande fåglar med blå fjäderskrud
njuta af skuggan under trädet. Bakom Evas
blekröda kropp ligger skuggan från det stora
förgrundsträdet som en blå folie, som sträcker
sig ända upp mot skogsbrynet i bakgrunden.
Gula fjärilar fladdra i solskenet kring Eva och
ackompanjera ormens hväsande.
Hvad som först af allt fängslar i denna bild
från mänsklighetens barndom är det lika
praktfullt sedda som praktfullt målade landskapet.
Dess yppiga exotiska karaktär är påfallande,
och tvifvelsutan har vistelsen på Java med dess
eviga sommar och vulkaniska natur gifvit
Skovgaard ett rikt material för både former och
färger i denna paradisiska lustgård, som är
målad i en färgskala så blomstrande och med en
penselforing så bred och frisk, att själfva Rubens’
namn kommer åskådaren på läpparne. Men
löf-massornas och sommarhimlens rytmiska schwung
och stora stil leda på samma gång tanken till
gamle P. C. Skovgaards magnifika danska
landskap, sådana som t. ex. Sommerdag i Dyre-
*) Se det af danska staten genom Kunstforeningen i
Köpenhamn 1909 utgifna praktverket öfver Viborgs domkyrka och
dess målningar med text af Karl Madsen och M. Mackeprang.
haven med forbidragende Tordenvejr eller det
monumentala insjölandskap, som bär den
anspråkslösa titeln Bondedammen ved Hellebæk,
båda i danska statens Kunstmuseum i
Köpenhamn (afbildade i samlingsverket Danmarks
Malerkunst, 1902, sid. 57 o. 58).
Gammal och god tradition alltså, både
utländsk och dansk, och det hela dock så
alltigenom just Joachim Skovgaardskt! Det är
intressant att se, hur den store freskomålaren här
i en så helt olika teknik, som han förvisso också
väl känner till, skapat just en härlig oljemålning.
Hans penslar ha riktigt godtat sig i mjuka,
flytande, fria och dock fasta, osvikligt säkra
drag. Se blott, hur detta tropiska skogsbryn
med palmkronan badande sig i ljuset högst öfver
de täta, kompakta löfmassorna är måladt! Det
är en fest för ögat!
Evas figur, som i sig liksom skulle samla
hela bildens stämning af på en gång oskuld
och lidelsefull hetta, har kanske ej blifvit fullt
ut hvad konstnären ämnat henne att vara —
åtminstone tycker sig betraktaren sakna något.
Människosläktets stammor är vackert tecknad
och målad, och det synes mig icke rättvist att,
såsom skett, kalla denna Eva »ej stort mer än
en staffagefigur» — därtill är hennes stora, rena
ansikte med dess väl träffade uttryck af
barnsligt storögd förvåning och en sakta uppstigande
fundersamhet och en viss dolsk nyfikenhet allt
för talande. Figuren saknar till och med ej
mystik, och ämnets fattning är ny och originell.
Just i ensamhetens och sysslolöshetens timma
på denna heta sommardag kommer frestaren
till Eva, som halft motvilligt, halft undersam
och fängslad lånar honom sitt öra. Men dock
är det, som om större energi i teckning och
uttryck skulle behöfts, för att den stora figuren
skulle helt kunnat bära upp framställningen.
Ju mer man sätter sig in i denna bibliska bild
af en stor religiös målare, dess mer förstår man
likväl, att konstnären fattat Eva som det stora
outvecklade barnet, en naturvarelse, för hvilken
det egentliga tänkandet, isynnerhet som här det
smärtsamma tänkandet, ännu är så godt som
främmande och därför gifvit Evas ansikte detta
egendomligt blanka uttryck, som vid första
ögonkastet kan förefalla nästan stillastående.
Skovgaards Eva, för hvilken långsamt ett ljus börjar
gå upp, är på sitt sätt ett motstycke till
Ro-dins Tänkaren, också en naturvarelse, som
(med manlig våldsamhet) krymper sig under
tankens ovana börda.
Vilhelm Hammershöjs konst är minst af allt
för kreti och pleti, den skulle säkert ha
minimala utsikter att bli uppskattad i den socialistiska
framtidsstaten, ty den berättar just ingenting
och skyr som pesten alla starka effekter. Ett
par toner — en svartklädd människa mot en hvit
vägg, några ärgiga slottstak mot grå fuktig luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
