Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske kan man efter långa bemödanden få fram
något dylikt — det vet jag ej — men den, som
icke undfått den nya konstens mystiska
evangelium i sitt hjärta och står inför en tafla, där
konstnären afsett en visuell musikalisk
framställning af ett manshufvud, ser bara något, som
liknar bleckslagarannonsernas gubbar af
cylindriska mjölkkärl och bunkar — äfven i färgen.
Men frånsedt dessa, som väl knappast kunna
tagas på allvar af några, som icke i exceptionell
grad undfått den nya konstens uppenbarelse, är
det som sagdt inte många af utställarne, som ligga
mer än några hästlängder före »de gamla
mästar-ne» i den stora parforceridten efter nyhet och
originalitet. Man märker detta bäst vid jämförelse
med original af Cézanne och fotografier efter
Gauguin och van Gogh, som utställas samtidigt.
Det är naturligt, att livar och en af utställarne,
besjälad af vördnad för konsten — och sig själf
som dess präst, — känner det som en plikt att
vara djupt originell och på ett markant sätt
sticka af från de öfriga. Att hvar och en skulle
hitta på något nytt för sig är ju knappt att
begära; han måste suga näring ur andra. Men man
förvånas öfver att finna så tydliga reminiscenser
af äldre konst hopade inom denna falang, som
hellre än allt annat vill göra något nytt.
DER A IN. »FÖNSTRET ÅT PARKEN.» OLJEMÅLNING.
Här träffar man inte bara
neoimpressionister-nas gamla välkända fläckmanér i små variationer
— oftast i form af korta färgstreck å la van Gogh
— och syntetisternas omskrifvande och
stiliserade linjer. — Af »linjemännen» är det
Ferdinand Hodler, hvars allegoriska kvinnor och
ynglingar i sitt heliga och stirrögda allvar och sina
sömngångarrörelser ha de flesta släktingarna här
— af hvilka flera hos Matisse.
Men man möter snart sagdt alla tiders och
länders speciella måleriska uttryckssätt — så fort
de ha något icke-fotografiskt: atzteker, primitiva
toskanare, Giotto och hans samtida, byzantiner,
egypter, japaner sida vid sida. Det
intressantaste i denna assimilering är kanske att finna på
den ryska afdelningen, som i motsats till den
engelska har en viss originell särprägel i
förhållande till de dominerande franska förebilderna —
Matisse och hans skola, hvilka det här torde vara
onödigt att tala om, då arten är känd från många
utställningar, och André L’Hote är ett godt
exempel på den franska kubism, som icke imiterar
Matisse.
Flera af ryssarna — Stelletzky, Konarovsky,
Roerich — ha nämligen i afsikt att skapa en
nationell konst vändt sig till ikonerna, de folkliga
andaktsbilderna, hvilka i sin naiva och bondska
färg- och formgifning ännu i dag fortsätta direkt
på den byzantinska konstens traditioner.
Och äfven den nordiska hednatidens
formspråk har fått låna ord åt de moderna ryssarna.
Roerichs »The Goblin’s Bower» visar det mest
lyckade i den vägen: De skurna och målade
träpelarna, de massiva dörrarna med
djurhufvud-formade beslag, de tunga bjälkarna och kistorna i
en förträfflig, tung, blodröd och bondblå kolorit
ge en öfvertygande, fast långt ifrån arkeologiskt
korrekt vision af nordiskt järnåldersbarbari, och
samma konstnärs »Priests of Beyond» i sin
dystert patetiska färghållning i mörkblått har fått
en fläkt af någon sträng och hemlighetsfull
nordisk barbarreligion.
För en skandinav ligger här en jämförelse med
Gerhard Munthe nära till hands.
Färgen är öfver hufvud taget det, som får bära
upp konstverken, — helt naturligt med de
principer, som målarne följa. Och man kan i sanning
inte klaga på tonstvrkan i den »visuella musik»,
som spelas genom de tre utställningsrummen och
som inte skyr de vildaste fortissimon och de
gällaste dissonanser. Dominanten hålles af Matisse’s
och hans imitatörers porslinsklara, tunt pålagda
färger i blått och rosa, som ge en ljus harmoni,
men här och där brytas af sådana dissonanser
som mästarens egen stärkelseblå duk
»Conversa-tion», hvilken med sin förmenta förnämhet skulle
kunna vara en hundra gånger förstorad
färg-tryckt annons om pyjamas.
Och man tycker ibland, att
mässingsinstrumenten skära igenom väl mycket i den stora or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
